Någonstans i mitten av filmen Ung rebell står James Deans karaktär Jim Stark inför sin flickväns far. Fadern är iförd ett broderat förkläde och underlägset hukande ber han sin dotter om en gnutta acceptans. Scenen gestaltar hans fall, som man och därmed som fader. Hjältefarsan är långt borta och kvar står tonåringen Jim Stark med en förmodad panikkänsla inför sitt eget framtida faderskap.

Det finns en disharmoni i fadersfiguren. Den ständiga tvåan på barnens kärlekslistor. Unga pojkar ska gifta sig med mamma men inga unga flickor vill gifta sig med pappa. Livsstilsblaskorna skriver om den nya fadersrollen men tiger tyst om modersrollen. Modern är evig, oantastlig och oföränderlig, fadern en aning otydlig och skymtar mest i bakgrunden. Och eftersom modern har födslorätt på allt som rör ömhet, kärlek och mänsklighet återstår för fadern att erbjuda motsatsen. Så måste världens pappor trycka in allt vad manlig mytbildning innehåller i sin fadersroll: kallhamrad handlingskraftighet, muskeldyrkan och överdriven självkontroll. Vilket förstås inte går. Kvarstår då de realistiska alternativen, och så blir han oftast endast Grillskötaren, en hukande desertör inför sitt eget försök att foga in sig själv i en roll som svävar alldeles för högt över historiens himmel.

Så är också en envist livskraftig bild i vårt överbelastade kollektiva medvetande den av sonens försoning med fadern. När pojken själv är vuxen kan och ska han möta sin fader man mot man, och allt går ut på att pojken ska trycka fram ett ”jag förlåter dig”. Fadern har en skuld, en arvsynd han förvärvat genom sin oundvikliga fadersroll. Han krävs på en ursäkt för att han varit något han själv måste trott var hans sanna identitet. Iförd sin Darth Vader-mask får han möta sin egen avbild, som vuxit till en värdig motståndare och nu kan utmana honom. Och just då finns det inga flockhierarkier, ingen som ska ta över makten över honorna. Det enda som egentligen finns är en fader som vill få förlåtelse och, om möjligt, en antydan om att han är accepterad. För i förlängningen, ur sonens synvinkel, finns en ofrånkomlighet i fadern. Han är en spegel och den som ska föra arvsynden vidare. Så Luke Skywalker tvekar egentligen aldrig på att Darth Vader är hans far, det stämmer alltför väl in i pusslet. Hans protester kommer endast av insikten att han nu står inför sitt eget faderskap. Det onda fadern gjort, som han vill bli förlåten för, blir ett av alternativen i sonens val: ska han följa sin faders väg eller hitta en egen? Luke Skywalker väljer förstås sin egen, och när allt är över får han sin ursäkt och kan försonas med sin far. Så får han en far och halva kungariket och inget kan fläcka glädjebägaren.

För ett tag sedan i en av public service-kanalerna: Linde Skugge har förolämpat Björn Ranelid och nu sitter han i ett debattprogram, rödglansig av förödmjukat raseri. Hon har recenserat honom genom att beskriva honom själv, som en medelålders snuskgubbe med läppglans och rakade armar. Skugge var inte med i programmet, men Ranelid var där, ensam på en snurrpall, märkligt tyst när andra inbjudna kulturfräsare förhandlade om vem som hade rätt och vem som hade fel. Och Ranelid var inte längre en författare och giltig måltavla för sågande kritik. Han är en av många medelålders män som ser sin ungdom, sitt faderskap och sin virilitet utsättas för hårdare attack än någon kan försvara sig mot.

För han hade ju visat vilken sida han stod på! Han hade ödmjukt bejakat sin feminina sida, tvättat bort sina manschauvinistiska attribut. Och ändå får han ligga i sin mantel och stirra upp mot en skoningslös Brutus. Plötsligt kan han inte välja sida längre: han är vit, han är medelålders, han är en del av den manliga maktstrukturen. Linda Skugge är ung och kvinna, hon är en av de som kommer ta över, hon är dottern han inte längre förstår och ungdomens kurtis han inte längre kan erövra. Allt på samma gång.

Men ingen reagerar egentligen. Förhållandet mellan unga kvinnor och medelålders män ska vara krångligt, tycks det. Det är snarare tvärtom så att avvikelser från detta är abnormt och en smula sjukligt. Pedofilt. För mannen drivs ju alltid av sin sexualitet, enligt gängse överenskommelse. Så hur ska han kunna ikläda sig en anständig roll i sitt förhållande till en ung kvinna? Mentor? Gud nej, den kvinnliga sexualiteten är oantastligt kanoniserad sedan den första honan klättrade upp ur urtidssoppan. Bara tanken på att en äldre man skulle ha en ung flicka något att lära om hennes sexualitet får oss att ropa på polis. Möjligen en homosexuell man: då är åtminstone den aggressiva och ofrånkomliga kvinnolusten ur bilden. I filmen Leon, Luc Bessons aningen våldsammare svar på Rasmus på luffen, får Jean Renos mysigt dumdryga yrkesmördare en utpräglad mentorsroll gentemot tolvåriga Mathilda. Han går med på att undervisa henne i konsten att döda, och hos publiken kittlas tabubrytarnerven. Men hans mentorskap upphör vid Mathildas groende sexualitet. Tvärtom får han kämpa filmen igenom för att övertyga publiken om att han bara har ärliga avsikter (Mathilda behöver förstås inte övertygas).

Det motsatta förhållandet är annorlunda. En kvinna som är mentor till en ung man har alltid som huvuduppgift att vägleda pojken på erotikens stigar. En omvänd Lolita skulle inte höja några ögonbryn. Återigen täcks bilden av mannen, och fadern, av hans sexualitet. Och ett föräldraskap måste ju vara avsexualiserat; barn ska avlas genom kyska famntag utan lustfylld erotik. Så fortsätter arvsynden sin väg ner genom generationerna och mannen och fadern får nöja sig med att stå kvar bakom sin sköld av sexualitet. Samtidigt byggs nya värden och de flesta verkar vara överens om att det behövs sundare fadersroller. En smygande känsla säger att det kanske kommer dröja ett tag.