Ernst Brunner har promenerat i dödsskuggans dal. Från Thebe i Egypten till etruskernas gamla kärnland i dagens Italien har han vandrat till, beskådat och berättat om delar av det mångfacetterade antika kulturarvet. Förutom att det som så ofta inom arkeologin handlar om lämningar som hör samman med död och begravning har de besökta platserna den gemensamma nämnaren att de någon gång haft besök av svenska arkeologer som i olika sammanhang arbetat med och fört delar av det påträffade fyndmaterialet till Sverige och Medelhavsmuseet. Redan Karl XII sände exempelvis ut lakejer för att dokumentera Egyptens forna storhet och Gustav V grävde på flera håll runt Medelhavet.

Det är dock inte enbart en redovisande arkeologitext som Brunner levererat utan också en i hög grad levande reseskildring och i och med det sällar han sig till en genre med lång historia och många ansikten. Redan under antiken skrevs reseskildringar och sedan dess har de bitit sig fast trots att omvärlden kontinuerligt krupit många människor och läsare betydligt närmare. Genren har alltså många konventioner att fastna på men de i princip outtömliga kombinationsmöjligheterna som finns medför ändå fler utsikter än fällor. Brunner gör sin grej och man kan lätt känna igen hans detaljerade berättande men man anar emellertid att han har nosat in sig en del på den koloniala epokens reseskildringar (men utan dåtidens många gånger vanliga rasistiska undertoner). Faktiskt doftar hela boken sent 1800-tal och ibland så mycket att man nästan anar en tropikhatt på Brunners hjässa. Det vandras till fots, basarer besöks och inte minst beskrivningarna av hotell och måltider gör att detta intryck förstärks. Dessutom är boken i sig utformad som en gammaldags anteckningsbok och om man bortser från den ditklistrade färgbilden skulle den vara som gjord för att passa innanför en dammig sekelskifteskavaj.

Och jag kan inte låta bli att drömma mig bort. Jag vill göra en sån här resa, jag inspireras och får resfeber utan att ha någon bokad biljett liggandes på hallbordet. Både jobbigt och härligt på samma gång. För det är ju så här man vill resa, med en lagom blandning av äventyr och bekvämlighet. Brunners ryggsäck är inte särskilt stor och på det fina hotellen lämnas den huvudsakliga packningen kvar. Inga nudlar intas, nej det är stek och vin som gäller. Precis som det ska va. Vem vill egentligen släpa runt en jättesäck under hela sin semester eller tvinga i sig trist käk för att få den skrala reskassan att räcka en vecka till? Nej, det är på Brunners vis man ska bese världen och bevittna historien. Och får man sen, som författaren, frossa i antika lämningar blir resan förmodligen komplett.

Och får man inte omedelbart styra sin kosa söderut för antiken IRL duger Brunners arkeopornografiska resehandbok gott som substitut för stunden men i det långa loppet håller det inte med att bara läsa om härligheten. Inte ens Medelhavsmuseets generösa samlingar kan helt stilla behovet, det måste upplevas på plats och det är ju just denna typ av lustfylld inspiration som reseskildringar är till för.