Stephen King degar omkring i sitt hus i Maine. Han har inget att göra. Rastlös går han in i sitt vardagsrum, plockar på måfå Dawn of the Dead (originalet av George Romero, förstås, det som blandar skräck och samhällssatir) ur DVD-hyllan och tittar på den. Han stryker sig över sin skäggiga haka.

"Hmmmm."

Fortfarande rastlös knatar han in i biblioteket på jakt efter något inte alltför mastigt men ändå tänkvärt, plockar på måfå Richard Mathesons I Am Legend ur hyllan och bläddrar igenom den. Han stryker sig över sin skäggiga haka.

"Hmmmm."

Han får en idé. Han tar med sig både DVD:n och boken in i köket, stoppar båda i matberedaren och kör den på högsta fart i några minuter. Smakar av.

"Hmmmm. Saknar den där King-touchen."

Han går in i sitt arbetsrum, plockar åt sig Pestens tid och Knackarna, river ur ett par sidor ur varje och slänger i matberedaren. Smakar av.

"Hmmmm. Något litet… Ah!"

Han sätter sig raskt och skriver ner allt han kan minnas om datavirus och mobilstrålning från ett inslag på CNN för ett par månader sedan. Det blir ungefär en sida. Tillsätter. Smakar av.

"Ahhh!"

Och ut på marknaden kommer en pratig, oengagerande och moralpredikande roman om hur mobiltelefoner bokstavligen gör människor till monster. Med ovanligt papperstunna figurer och nästan fullständig brist på fräscha idéer utöver den att inte ens zombies tål Michael Bolton. King är för erfaren för att misslyckas fullständigt, får in ett par halvträffar med satirmotorsågen och eftersom han ändå är en såpass trevlig typ ser han till att tillägna Cell till Matheson och Romero som den coverversion den är. Men han borde kunna mycket bättre än så här.