Edward Said har internationellt kanske blivit mest känd som författare till boken "Orientalism", om västerlandets skildring av och syn på Orienten, och sitt engagemang mot Israels ockupation av Palestina. "Orientalism" i sig lär leda till att Said går till historien.

Men Said har också skrivit om betydligt många fler saker än så. I den här boken samlas därför en rad essäer författaren har skrivit under ett kvarts sekel. De spänner över ett par olika områden – självklart en del politik, men kanske framförallt litteratur- och kulturkritik. Och det är väl det sistnämnda som gör den här boken riktigt intressant.

Said skriver en både radikal och initierad kritik av många världskända författare. Det är inkännande och sympatisk kritik exempelvis när det gäller Joseph Conrads författarskap. Det är mer glödande arg kritik mot andra författare – George Orwell, Ernest Hemingway, V.S. Naipaul eller Samuel Huntington.

Men även om Said är tydlig med vad han tycker om de författare han skriver om, så låter han aldrig känslorna ta överhanden. Det är en välformulerad argumentation – för att inte säga agitation i vissa fall – från ett radikalt annorlunda perspektiv än vad man annars vanligen kan stöta på.

Said skriver också om annat än bara litteratur – om exilen i sig (efter att själv ha levt i exil i många år har han många tankar om det), om sitt uppväxtland Egypten eller om Johnny Weissmullers skildring av Tarzan.

Det som förvånar mig något är hur västerländskt, och manligt, fokus den här boken har. Said verkar uteslutande ha engagerats av västerländska män i sin läsning av litteraturhistoriens kanon. Bara ett fåtal av essäerna behandlar några av orientens författare – och andra delar av världen (som det icke-arabiska Afrika, Asien eller Latinamerika) lyser nästan helt med sin frånvaro.

En av bokens två essäer med en kvinna i fokus handlar om en egyptisk magdansös. Det känns faktiskt aningen ironiskt, med tanke på vilken bild av Orienten Said faktiskt här själv förmedlar. Kanske är det inte så lätt att komma bort från orientalismen, som orientalismens huvudkritiker själv torde hoppas?