Andra världskriget, Grekland. Tyskland och Italien har med gemensamma krafter invaderat civilisationens vagga. En ung italiensk soldat – Tristano – blir till slut rasande på sina tyska kamraters övergrepp, skjuter ihjäl dem och byter sida. Efter att ha kämpat som partisan i både Grekland och Italien hyllas han som krigshjälte (och praktiskt bevis för regeringen på att italienarna egentligen aldrig var fascister – se bara på Tristano). 55 år senare ligger han för döden och kallar in en författare som en gång skrivit en roman om honom för att berätta sanningen om sitt liv medan han har tid.

Men Tristano är gammal, kallbranden gör väldigt ont, och när inte smärtorna är för mycket gör morfinet honom dimmig, och hans berättelse blir en ibland ganska förvirrad utläggning om allt från stjärnorna hans farfar visade honom till de tre kvinnorna i hans liv till kriget, enstaka ögonblick som dyker upp i olika sammanhang och sammansättningar, och hans egen historia flyter ihop med andras från grekisk mytologi över Heine till Hollywoods guldålder och gamla schlagers. Det kunde vara en döende mans yranden, men det är metod i galenskapen; alla de där parallellerna berättar historien lika mycket som Tristanos faktiska minnen. För när allt kommer vi omkring, vad är vi förutom det vi minns att vi är – och det andra minns att vi är? Berättelsen spänner över hela Tristanos liv, snuddar vid Berlusconi och vid faran av att inbilla sig att det goda vann och det onda förlorade – hur kan vi ha besegrat fascismen bara för att exportera den till Grekland igen, bara för att låta människor svälta i Afrika, bara för att parkera oss framför dumburken? Ett av Tristanos tidigaste minnen är stjärnorna; när han för sista gången i sitt liv tittar upp mot himlen ser han flygplan och TV-satelliter.

Allt det här får vi serverat i en enda lång svada av korta textmassor, en döende man har ju rätt att säga så mycket han hinner få ur sig innan morfinet sätter in igen och han försvinner i några timmar. Det är, när man väl lyckas hitta in, jävligt vackert även om det någon gång blir lite för mycket för min smak; jag inbillar mig vara relativt beläst, men jag är inte säker på att jag fattar hälften av de teman han väver in här. Samtidigt finns där en naggande olustkänsla, att Tabucchi mest begraver ganska banala slutsatser i en jäkla massa ord. "Full of sound and fury and signifying nothing", liksom. Jag tror inte det är så, men jag kommer inte helt ifrån det.

Genom hela boken surrar en spyfluga mot spegeln i rummet där Tristano ligger och dör medan författaren tyst nedtecknar allt han säger utan att redigera, utan att rätta, utan att ställa frågor, utan att kräva att gamlingen ska vara begriplig jämt. Spyflugan surrar och kör skallen i spegeln som den tror är ett fönster, slår ihjäl sig mot sin egen spegelbild. Det kan vara en fin metafor för faran med introverta berättelser, svårigheten att berätta sina egna minnen. Och illustrerar lite grann också svårigheten att komma IN i Tristano dör. Den är kompakt, myllrande, icke-linjär, och det man får ut av den beror nog till stor del på vad man är villig att sätta in… men när jag kommer in i den sveper den undan fötterna på mig. Tillsvidare står betyget som det står; egentligen borde det nog vara högre. Säg att jag den är uppe i en tia om cirka tre omläsningar. För såna blir det garanterat.