Jag tycker att bland det bästa som sagts om Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är att man plötsligt får känslan av att den handlar om något helt annat. Att bakom de osande vidrigheterna och bortanför det skållande träskbadet till läsning så finns något … ja, annat. Detta stora ”andra” bildas där i den fullkomliga grotesken, stilsäker och frågeskapande som den är: vad vill författaren med att kräkas på mig som läsare? Och hur bär han sig åt för att kräkas så helhjärtat och mästerligt? Dessutom är boken förbannat rolig. Nu är det inte Äldreomsorgen som ska omskrivas här, men det ska erkännas hur svårt det är att inte läsa Hebbershålsapokryferna i den väldiga skuggan av Teratologens debut.

Hebbershålsapokryferna är till formen en travesti på Bibeln, där morfar i andra till femte ”Morfarsboken” och i ”Morfarsevangeliet” fungerar som vansinnesvarianter på Moses och Jesus. Han uppfylls av Guds/Herren på Täppans/Lucifers helige ande, leder det stora uttåget ur Norrbotten, utför mirakel och helar folk, ständigt predikande teratologins ultraperversa lära. Formen känns mycket strängt hållen till Bibeln: karaktärer skildras sällan visuellt, miljön beskrivs bara om det får en konkret funktion i sammanhanget och stora händelser sammanfattas i en eller få meningar. Det som får utrymme är långa tal, regler och bud, motsättningar och handlingar.

Det groteska finns där, det är människofientligt, perverst och svulstigt som sig bör, men samtidigt tydligt att bibelformen prejar undan mycket som hade behövt få mer utrymme. Samma sak med berättartekniken, eller den ”narrativa stringensen”, som Teratologen själv kallar det när han inom parantes ursäktar sig. Inga röda trådar, inga stämningar, inga spänningsmoment … ska likheten med Bibeln behållas finns inte plats för sådant som friskar upp en tradig historia.

Det är ironiskt att Teratologen i sitt uppdrag att skriva en motsatt slags Nietzsche-Crowley-de Sade-version av Bibeln, med übermenschen och do what thou wilt, på sätt och vis besegras och hindras, eller i alla fall bromsas, av originalets form. Hebbershålsapokryferna får vara hur bibelprecis den vill, den är ändå lika seg som någon av alla de kroppsvätskor som förekommer. Fördelen med Äldreomsorgen var att man inte behövde förhålla sig till den, det vara bara att kapitulera och ge sig hän, men nu hamnar man någonstans mitt emellan och lämnas varken förstående eller oförstående, varken road eller oroad. Jag vet inte vem som sa det där om Äldreomsorgen, men det ska aldrig sägas om Hebbershålsapokryferna. Den saknar det stora andra. Det är därför jag sitter här och skakar på huvudet, mindre som en syrlig recensent än som en besviken beundrare.