Det är 1940, och hela Frankrike är ockuperat. Hela? Jo, hela, om vi bortser från den formellt självständiga regimen i Vichy som sitter i Hitlers knä. Frankrike har besegrats, ockuperats och kapitulerat.

I London sitter Charles de Gaulle, en för de flesta fransmän helt okänd (och tillfälligt utsedd) general vars enda legitima roll är att han under några dagar varit biträdande minister i en regering som inte finns längre. Och han bestämmer sig för att nej, kriget är inte förlorat, han ska minsann fortsätta kriga. Frankrike ska inte vänta på hjälp, Frankrike ska befria sig självt, under hans ledning. Egentligen är det ju en historia som är så osannolik att den skulle refuserats om den vore en roman – speciellt som han faktiskt lyckades, åtminstone till viss del. Varpå han drog sig tillbaka i över tio år innan han återkom som president och ända fram till sin död fortsatte vara lika kontroversiell och populär, så envis att hans allierade ofta hatade honom mer än hans fiender. Han bidrog till att stärka Europas roll mellan USA och Sovjet, men också till söndring mellan gamla vänner som märks än idag – mycket av det som sagts om Frankrike från amerikanskt håll de senaste åren ekar Roosevelts och Churchills frustrerade svordomar över de Gaulle.

Ståhlbergs biografi är fascinerande läsning. Det är liksom svårt att undvika när det är ett så pass intressant ämne. Ungefär som de Gaulle själv gör i sin självbiografi är det inte mannen utan generalen, politikern och presidenten Ståhlberg är intresserad av, och han hoppar de första 50 åren av de Gaulles liv på 12 sidor.

Det är en motsägelsernas man som träder fram; en general som knappt någonsin faktiskt gick i strid själv, en stenhård ledare som tillbringade sin fritid med att ta hand om sin svårt handikappade dotter, en förkämpe för demokratin som avskydde parlamentarism, en fransman som mitt under brinnande krig riskerade öppen konflikt med sina allierade hellre än att ge upp kolonier men sedan som president släppte kolonierna fria via folkomröstning…

Trots viss journalistiasis (slarvigt språkbruk etc) har Ståhlberg har skrivit en väldigt läsvärd bok, som dock lider (mer eller mindre) av ett par fel: Dels är den väldigt enögd – den handlar om de Gaulle och inget annat, och de internationella händelser som inte direkt påverkade honom men ändå hade betydelse för den värld han levde i (och till viss del styrde) berörs ofta bara i förbifarten. Och dels är detta i princip en 560 sidor lång tidningskrönika; Ståhlberg refererar biografier, press och gamla tal, sammanfattar och sammanställer utan att tillföra ett dugg själv. Inga egna tankar, inga analyser, inga frågor om huruvida han handlade rätt eller fel. Med en så kontroversiell person som de Gaulle hade sådant inte skadat. Men man får i alla fall tillräckligt med detaljer och kunskaper för att man ska kunna bilda sig en rätt bra bild själv, och det räcker långt.