Så var den äntligen här, den sjätte boken om Harry Potter, hans vänner och fiender. Jag ska redan här erkänna att jag har längtat. Mycket. Naturligtvis väljer jag omslaget för barn när jag köper boken. I den engelska utgåvan finns även ett diskret omslag för vuxna som inte vill verka allt för barnsliga. Det har jag dock inga som helst problem med. Själv skulle jag bara önska att jag fått gå alla mina skolår på Hogwarts. Jag vill så gärna att det ska finnas en magisk värld också för mig men så länge boken räcker så kan jag ju låtsas. Frågan är nog också om jag skulle våga leva i den magiska värld som J.K. Rowling målar upp denna gång.

Även i Harry Potter and the Half-Blood Prince är det ett skolår som är ram för handlingen. Det fungerar väl. Voldemort är nu tillbaka med full kraft och alla hans efterföljare som suttit fängslade har fritagits. Hela det magiska samhället har stora problem och människor är rädda. Studenterna kommer trots faran tillbaka till Hogwarts men det är svårt att garantera dem säkerhet. Harry försöker förgäves att ta reda på vad Malfoy planerar och vem det egentligen är som är the Half-Blood Prince.

Språket är underfundigt och förtrollande som alltid. Att läsa Harry Potter på engelska har sina självklara fördelar. Det måste verkligen vara svårt att översätta namnen och de påhittade orden som spelar med undermeningar.

Karaktärerna har utvecklats under böckernas gång och de känns alla som gamla kära familjemedlemmar. Huvudkaraktärerna är nu i sextonårsåldern och kärleksproblemen är många men det märks också på andra sätt att de inte direkt är barn längre. De har blivit mer eftertänksamma och ansvartagande, vilket kanske även speglar det allvarliga läge som de befinner sig i.

Något som jag framför allt gläds över i boken är att det finns vuxna att lita på och anförtro sig åt. I de tidigare böckerna har vuxna inte kunnat konsulteras alls men i denna bok så kan de svåra avgörandena och upptäckterna faktiskt diskuteras med medlemmar i ordern. Det är en positiv förändring men det medför också att det blivit en tydligare gräns mellan gott och ont.

Boken är inte riktig lika lång som den förra men sexhundra sidor går ändå ganska fort. Det är verkligen svårt det här med balansen mellan att vilja veta hur det går och att vilja att den ska fortsätta ännu en stund. Harry Potter and the Half-Blood Prince är bra och fängslande precis som den ska vara. Dock är den mycket mörk och jag undrar om man verkligen vågar läsa denna bok om man är under tio.

Det enda riktigt dåliga med den förra boken var Sirius död. Jag saknar honom. I nästa bok kommer jag att sakna fler.

Lyckos er som har den kvar att läsa. Nu är det bara att vänta på den sista delen.