Att recensera "Anne Franks dagbok" 2005 är lite grann som att recensera … tja … "Mein Kampf" 2005. Och med det vill jag inte göra några andra liknelser än det att båda böckerna kommit att bli så mycket mer än bara det som står i dem; precis som det är omöjligt att läsa "Mein Kampf" utan att tänka på vad dess författare gjorde några år senare är det väldigt svårt att närma sig "Anne Franks dagbok" som en helt ny bok, bara på dess egna villkor.

Och katten vet om man egentligen ens borde det, i något av fallen – och det trots att det här på sätt och vis är en ny bok. Nyutgåvan, mer eller mindre oavkortad, nyöversatt och med nya för- och efterord. Hej kulturgärning.

Storyn kan ni ju redan; Anne får en dagbok på sin 13-årsdag och börjar anförtro sina tankar åt den. Bara några veckor senare utfärdas order att alla holländska judar ska transporteras till Tyskland, och Anne, hennes familj och en familj till gömmer sig i två år i ett hus på en bakgård i Amsterdam. Hon fortsätter skriva i dagboken fram till den dag de blir förrådda och fraktas iväg till koncentrationsläger. När hennes far som ende överlevande kommer hem hittar han hennes dagböcker, redigerar dem själv och ger ut.

Och här kommer det svåra med recensionen. För ärligt talat … jag skulle ljuga om jag påstår att det är en rafflande läsupplevelse hela tiden. Det är knappast en slump att hon själv, när hon skriver om sina författardrömmar, inte ens verkar överväga möjligheten att publicera sina dagböcker annat än rejält omskrivna. För inte så att hon inte har något att säga, det har hon, och med facit i hand är det ofta rent hjärteslitande när hon drömmer om framtiden – men samtidigt är det ju, trots allt, en dagbok av en 14-åring som sitter inlåst i ett hus utan mycket kontakt med yttervärlden. En vältalig och skärpt sådan, visst, men samtidigt; vid 14 års ålder är man inte nödvändigtvis någon stor berättare även om man har ett bra ämne – och det finns liksom bara så många beskrivelser av gräl vid middagsbordet, potatisskalande och funderingar om mens och krigslycka som är intressant att läsa. När åtta personer sitter inlåsta tillsammans i två år verkar de snart ha uttömt det mesta, och inte sällan blir boken – Gud förlåte mig – rentav banal. Trots omständigheterna framstår hon helt enkelt som en ganska typisk tonårstjej, och hennes dagböcker inte helt olikt något man skulle kunna hitta i vilken skrivbordslåda som helst.

Men ändå är det väl nästan det som gör det här till en så pass stark bok. Anne Frank ska inte kommas ihåg som något helgon, som bilden av kritvit oskuld, eller som något litterärt underbarn; hon förtjänar ingetdera. Hon förtjänar mer än det. I oavkortat format får hon framstå som ibland smart, ibland naiv, ibland självupptagen, ibland kärleksfull, ibland gnällig … mänsklig, helt enkelt. Anne Franks tragedi är inte att hon var någon extraordinär människa eller att hennes öde var helt unikt. Hon var en vanlig tjej, med samma bekymmer, glädjeämnen och fel och brister som alla vi andra. Och för det blev hon – och miljontals helt vanliga människor till – kallblodigt avrättade. Sex miljoner är en obegriplig siffra, den är för stor för att förstå. Vi behöver detaljer, ett ansikte, ett namn. Anne Frank drömde om att bli journalist.

Det blev hon.