Martha är en liten präktig kvinna i sina bästa år. Hon har en oklanderlig frisyr, nätt midja, förnuftiga men ändå kvinnliga skor, yllekappa, en framgångsrik man, två underbara små telningar och ett perfekt hem utan fingeravtryck.

Eliza är Marthas syster. Hon har ingen frisyr alls i alla möjliga färger, modellfigur, tajta och trendiga kläder, en slashas till pojkvän, inga barn och en lägenhet närmast jämförbar med ett katastrofområde.

Så långt allt väl. Sedan dumpar Marthas framgångsrika man henne utan vidare förklaring och Eliza tröttnar på sin slashas till pojkvän som aldrig kan växa upp. Och det är väl egentligen där allting börjar. För när Marthas perfekta värld rasar samman och Eliza har bestämt sig för att just skapa sig en sådan perfekt värld, då blir det förstås problem.

Eliza flyttar in hos Martha och deras gemensamma resa mot två helt olika mål börjar. Eliza dejtar Marthas välartade manliga bekanta och Martha slutar putsa hemmet och börjar istället förverkliga sig själv. Varthän det barkar behöver man inte direkt vara spågumma för att se – den ena vill bli den andra och vice versa. Och det är kanske just det måttet av förutsägbarhet som är bokens svaghet. Understundom hålls man på halster och tror att det kanske inte alls ska bli riktigt som man tror men nog blir det som man tror. Tråkigt nog.

Men boken är skriven med glimten i ögat trots att den innehåller de obligatoriska klyshorna som fullständig makeover, personlighetsförändring och förnyat självförtroende samt en dos det-är-inte-alltid-grönare-på-den-andra-sidan. Ej att förglömma automatisk viktnedgång i form av hjärtesorg – varför är det alltid så? Enligt lagen om alltings jävlighet går man förstås upp i vikt av den mycket orättvisa men dock vanliga åkomman hysterisk tröstätning när man har blivit dumpad.

Nåväl, bortsett från klyschorna så har Parks en humoristisk ansats som uppskattas. Dialogen är rapp och lockar fram ett och annat leende under läsandets gång. Det vore lögn att säga något annat än att det är trevlig läsning. Även om den djupare sensmoralen kanske lyser med sin frånvaro och den istället inte helt oväntade slutsatsen blir att utveckling är viktigt och att om man har blivit en tråkig hemmafru av misstag så går det att åtgärda men att man inte ska försöka vara någon annan än den man är. Häpp.

Som underhållningslitteratur betraktat med andra ord godkänt.