Det här är en recension som handlar om en annan bok än den jag skriver om. Den handlar om I am legend av Richard Matheson, en oumbärlig bok för den som har det ringaste intresse av vampyrer. En klassiker som, upptäcker jag nu, hade viss betydelse när jag skrev Låt den rätte komma in.

Tyvärr måste jag nu skriva om den bok jag har framför mig. Den heter Varulvarnas natt. Den är utgiven i Kalla kårar-serien på sjuttiotalet. På omslaget syns vad som ser ut att vara tre djävulsdyrkare i bruna kåpor.

I am legend handlar om en man som tycks vara den ende överlevande i en värld som efter en fruktansvärd farsot är befolkad av vampyrer. Dessa vampyrer kommer ut på nätterna och belägrar hans hus. Om dagarna går mannen runt och slår pålar i de sovande vampyrer han kan hitta. Han vet att det är meningslöst, de är för många, men något måste han ta sig för. Det är en mycket stark liten berättelse om överlevnad och vad som händer med en människa ställd inför det yttersta.

Vad har då detta att göra med Varulvarnas natt och djävulsdyrkarna i kåpor?

Säg det. Någon på Wahlströms förlag måste ha sett ett samband, eftersom det är samma bok. Jag kräver härmed en nyöversättning. Gör bot för era synder, Wahlströms! Sätt Einar Hekscher eller någon annan som faktiskt kan läsa engelska på att rädda denna klassiker.

Ty en klassiker är det. Den har spelats in som film minst två gånger, The last man on earth och The omega man är båda adaptioner av boken. Jag har inte sett någon av dem, men båda ska visst vara halvkassa.

En ny filmatisering är dock på gång. Vi får hoppas.

Jag är så väldigt förtjust i den här historien, och jag tycker det är så synd att den inte har behandlats med den respekt den förtjänar. Överlevnad mot vansinniga odds, hus belägrat av monster är förstås standardingredienser i många skräckhistorier. Men den här är så mycket bättre än det mesta.

Vi får följa den ensamme mannens vardag in i minsta detalj. Svarven han har monterat upp i vardagsrummet för att tillverka pålar. Slipdammet som sätter sig i näsan. Generatorn han monterat upp för att få ström. Hans forskningar kring smittan, finns det ett botemedel? Hur forskar man när man inget kan om kemi och biologi? Hur hanterar man ett mikroskop?

Det handlar om en man som börjar från noll. Vi får följa hans sökande efter kunskap, och hans förfall ner i tröstlöshet. När en dag en icke smittad hund dyker upp upptar hans ansträngningar att vinna hundens förtroende alla hans tankar. Han är på noll.

Det är ett stramt och välskrivet porträtt utan onödiga utsmyckningar, och samtidigt en rörande berättelse om det som all god litteratur handlar om: vad det innebär att vara människa.

Dessutom finns det en helomvändning på slutet. Ni vet så där som M.S. Shyamalan gör med sina filmer; som Sjätte sinnet, The Village. Något inträffar som gör att allt ställs i ett nytt ljus och bokens titel blir plötsligt förklarad. Man lägger den ifrån sig med ett tillfredsställt: ”a – haa -”

Vad har då Wahlströms gjort med det där aha-slutet?

Det ska jag berätta för er: de har klippt bort det!

Jag föreställer mig att de bestämt sig för att boken skulle heta Varulvarnas natt (trots att det handlar om vampyrer), och när dom kom till slutet upptäckte dom att: ”Jävlar, det här slutet kräver ju titeln I am legend. Vad ska vi göra? Asch, vi tar bort det helt enkelt, skriver dit ett par extra rader för att motivera det nya slutet.”

Fy! Fy! Respekt förihelvete!

Ingen skulle få för sig att ta William Goldings Lord of the flies och översätta den med titeln ”Trassel i tropikerna”, sätta en vit strand och en palm på omslaget och klippa bort det djupt meningsfulla slutet.

Men med skräck får man göra så. Den här recensionen skulle svämma över sina bräddar om jag gav fler exempel och ondgjorde mig över det respektlösa sätt på vilket skräckens klassiker har behandlats.

Nog så.

Bry er alltså inte om att försöka skaffa boken som står angiven här, men gå genast in på någon nätbokhandel och beställ I am legend, lid och längta med Robert Neville och utandas den där speciella sucken som bara ett enkelt och samtidigt storslaget slut kan tvinga fram.

Och till Wahlströms: rabbla femhundra Ia! Shub-niggurath! och ordna en nyöversättning nu! Åh, jag vet att det var trettio år sedan denna synd begicks, men vi som läser skräck vet att gamla förbrytelser aldrig glöms. Till slut stiger de upp ur jorden, ur havet. Med tentakler.