Språk är väsentligt. För hur kan man kommunicera med någon om det inte finns ett gemensamt språk. Visserligen behöver det inte alls vara talat utan det kan lika gärna var tecknat eller kanske kroppsligt men hur som helst krävs kommunikation för att verkligheten ska bli betydelsefull.

Så hur gör man då med kärlek bortom det talade språket, eller när det språk som talas i alla fall inte räcker till. I Smälter har semestern tagit slut och det kroppsliga kommunicerandet, som varit fullt tillräcklig så länge karaktärerna befann sig på samma plats, inte längre är det nu när det ska kommuniceras på avstånd.

Åsa Ericsdotter skriver igen om åtrå, saknad och smärta. Hon gör det som vanligt med en lyrik som blandats med prosa. Det är fortfarande bra. Jag är fortfarande svag för detta språk men det är inte lika överraskande längre, kanske har jag blivit bortskämd.

Jag gillar sättet hon beskriver kärlek, lust och sexualitet på. Kvinnorna i Åsa Ericsdotters böcker har en sexualitet och skäms inte för den. Det är både befriande och känns fortfarande rätt nytt. Det är ju i ett större perspektiv mycket tragiskt. Hur kan kvinnlig sexualitet fortfarande kännas nytt?

Har man inte läst Åsa Ericsdotter förut så är man en lyckans ost och kan därmed läsa Smälter och sedan fortsätta med Tillbaks och Oskyld men framför allt med Kräklek som är min personliga favorit. Har man läst henne tidigare så har man i Smälter en god uppföljare till de andra men färre nya sensationer att vänta.