Det är inte bara faraonerna förunnat att få besök på andra sidan, även i Sverige har man varit flitig med att glänta på kungars kistlock. Och man behöver nog inte ha speciellt morbida talanger för att inse tjusningen med en blick ned i historieböckernas köttsliga förlagor, om de än så har ett par, tre hundra år på nacken.

Också balsamering har som bekants utförts, och utförs, i andra tider och på andra ställen än i Egypten, även om man kanske gjort det av olika anledningar. För svenska kungar som gått ur tiden handlade nog lika mycket om att bevara kroppen innan den kom i jorden som att viga den åt evigheten. Gustav Vasa låg till exempel på lit de parade i åtta veckor på Stockholms slott. För vår stolta krigarkonung Gustav II Adolf tog det ett och ett halvt år (!) innan han fick åtnjuta den slutliga vilan (efter en vådlig färd hem genom Tyskland och att på Nyköpings slott stått lik i över ett år i väntan på begravningsförberedelserna skulle bli klara). Bägge har sedan varit föremål för flera gravöppningar, speciellt Gustav Vasa.

Annars inföll de svenska gravöppningarnas stora stund den 18 juli 1917 i Riddarholmskyrkan, Stockholm. Där hade ett sällskap läkare, präster, vetenskapsmän och andra höga dignitärer (drottning Victoria bl.a.) samlats för att en gång för alla utreda omständigheterna runt Karl XII:s död. Man hade till och med släpat dit ett monster till röntgenapparat för att få klarhet i den dödande kulans väg genom skallen. Med fanns också, i egenskap av nationalistisk nationalskald, tillika författare av Karolinerna, Verner von Heidenstam. Vid anblicken av sin store hjältekonungs hjässa skriver han:

Var och en visste, att stunden skulle bli en av livets märkvärdigaste, och sökte under djup rörelse att fästa allt så klart i minnet, att ingenting, ej ens det minsta, skulle kunna glömmas.

Detta var i alla fall minst fjärde gången som liket besiktigades sedan den ödesmättade dagen 1718 utanför Fredrikstens fästning. Anmärkningsvärt är att det inte bara tillkommer en romantiker som Heidenstam att falla för Karl XII-kulten, även de medicinskt kunniga går loss rejält i föredragen om vad man i undersökningarna kommit fram till. Liket benämns exempelvis ”Karolinernas store hövding”, pannan är ”ädelt formad” och karaktären ”uttrycksfullt manlig”.

Som Jansson påpekar i sin bok säger dessa övningar ofta mer om samtiden än de historiska skeenden som omger dessa kungarnas hädanfärd. Den dåtid som balsamerats ned i gravens djup verkar bli slående intetsägande, trots röntgenapparatur och senare tekniker som DNA-analysen. Intressantare då det förtätade skådespel runt själva riten gravöppningen. Jansson nämner det kortfattat i förordet, men här hade man önskat sig en djupare genomlysning av fenomenet.

Nu blir det en sammanfattande text med litteraturhänvisningar i slutet av boken, men där är fokus grundare inställt på döden i allmänhet. Och det var ju inte riktigt det som man, morbid eller ej, sett fram emot.