Recension

: Namnlösa vägar
Namnlösa vägar Einar Már Guðmundsson
2004
Natur och Kultur
5/10

Hårdkokt, lakoniskt, isländskt

Utgiven 2004
ISBN 9127097528
Sidor 215
Orginaltitel Nafnlausir vegir
Översättare Inge Knutsson
Först utgiven 2002

Sök efter boken

Mödrar, fädrar, syskon, kusiner, mor- och farföräldrar, tanter och onklar, vänner, grannar, bönder. Från sida 1 till 215 hinner Gudmundsson med att gå igenom ett helt släkträd plus några intilliggande enbuskar. Han droppar namn som skivnördar listar sina favoritartister. Det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna, en släktforskares tålamod och kunnande vore faktiskt inte så tokigt att ha i sådana här fall. Eller i alla fall en översiktlig personkarta som ett extra infogat blad i boken.

Namndroppandet är dock inget nytt inom den isländska berättartradition, det är ett stildrag som härstammar från de gamla sagornas tid på 1200-talet, Gudmundsson spinner bara medvetet vidare på temat med sin 1900-talssläktssaga och ersätter blodiga spjutyxor i huvudet på folk med spritflaskor som splittrar familjer. Den fornnordiska mytologins asatro är givetvis sedan länge sopad under mattan och ersatt med kristendom och kommunism. Annars är mycket sig likt om man jämför dåtid med nutid. Det var fattigt och förjävligt då och det är fattigt och förjävligt nu. Det är hårdkokt och lakoniskt. Det är typiskt isländskt. Sådär lagom schabloniserat.

Namnlösa vägar är den tredje fristående delen i denna släktsaga som Gudmundsson påbörjade med Fotspår på himlen, den läste jag för flera år sedan men dessa två böcker är så identiskt lika att jag lika gärna skulle kunna citera hela min egen recension som jag skrev den gången. Trodde nästan ett tag att jag läste en nyutgåva av den första delen, vilket kanske ger en liten vink om att det inte var så värst inspirerande (hoppas ni ursäkta mig nu men jag kunde inte låta bli!) att trampa i gamla fotspår.

Är mycket tveksam till att jag kommer ge mig på den andra delen, Drömmar på jorden, eller någon eventuell fortsättning av denna släktsaga, men just som fristående delar/böcker kan jag rekommendera både Namnlösa vägar och Fotspår på himlen. Om inte annat för alla underbart träffsäkra och roliga repliker som man stöter på lite varstans i båda böckerna.

Här är en från Namnlösa vägar när en mor skäller ut sin olydige son som nyss besökt sin alkisfarsa:

Det är avståndet som gör fjällen blå och papporna stora. Kom ihåg det!

Textutdrag (Visa/göm)

Mikael Lehikoinen

Publicerad: 2005-01-26 00:00 / Uppdaterad: 2010-11-27 22:35

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1508

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?