I Dante Alighieris helvetesmodell innehas som bekant den nedersta kretsen av förrädarna. Brutus, Cassius och Judas – för evigt ingjutna i isblock för sina svek mot stat och religion. Om Dante skulle skrivit om sin komedi mot slutet av tjugonde århundradet, vilka skulle då få parkettplats i Infernot? Jag sätter mina slantar på Hitler, Mao och Stalin, utan att riskera alltför mycket.

Gemensamt för dessa herrar och deras system är att de försökte applicera en gudomlig plan på en världslig stat. Ett tusenårigt rike, en kulturrevolution, en jordreform; genomgripande och ”ambitiösa” projekt, men de brister i en övertro på statsbyggande som ett mekanobygge, där en för liten kugge kan bytas ut mot en för stor, utan att ta hänsyn till helheten.

För att förstå ett totalitärt system måste man känna dess människor, inte minst den innersta krets som adminstrerar det. Det rör sig nästan alltid om en liten klick, t.ex. torde en något sånär klar bild av nazismens brott under Hitlers styre, utöver Hitler själv, ha inskränkt sig till en handfull kumpaner: Göring, Himmler, Bormann och Goebbels. Det ligger i systemets betingelse att undanhålla information för dess tjänare, på så sätt kan ledaren upprätthålla balansen och skyddda sig själv genom att spela ut dem mot varandra. Bara namnen synes vara annorlunda: Berija, Jezjov och Molotov.

Utgångspunkten i Stalin är denna. En biografi över ”vozjden” (ledaren) måste också bli en noggrann kartläggning över den självutvalda elit som försörjer systemet med bränsle, i detta speciella fall ofta i form av eget blod. Det bolsjeviska förhållandet mellan privatliv och politik är på sätt och vis enkelt; allt förefaller ett och samma, det flyter ihop när ryktet om en kärleksaffär kan leda till döden, eller när ett politiskt felsteg ger repressalier i ”familjen”.

Men det är naturligtvis allt annat än enkelt; porträttet av Stalin som människa är komplext. Det mest frapperande är vilka resurser han var i besittning av under sin glans dagar. Möten i evighet, läsning, långa middagar, dryckesslag, familjeliv. Ett finger med i alla spel, alltifrån litteratur till krigsansträngningar. Ena minuten med ett barn i sin famn, andra lutad över en dödslista på skrivbordet. Men det är just dualiteten som bringar fascinationen; en endimensionellare människa är inte lika fängslande.

Stalin landar på 650 sidor text och ytterligare 100 sidor noter och register. Det är inte för mycket, stalintidens utforskare måste ge sig utrymme och tid att förstå. Boken tar i stort sett upp tråden vid tidpunkten för Stalins makttillträde och koncenterar sig sedan till tiden mellan 1935-45, dvs ”den stora terrorn” och andra världskriget. Är det något man kan anmärka på så skulle det vara ett alltför flitigt användande av fotnötter i sidfoten. Om metoden blir mer regel än undantag hackar den skoningslöst sönder läsningen. Vem kan motstå en asterisk?