Agneta Pleijels nya diktsamling Mostrarna och andra dikter samlar en rad med värme beskrivna intryck. Inte minst är det familjen och pappans gamla mostrar som lyfts fram. Kvinnoliv levda i förra århundradets början, bevarade i fotografier och brev.

Det var för nittio år sen,
till mig nådde det just fram.

Mostrarna och andra dikter är som ett fotoalbum i diktform. Eller teaterns femminutersentréer. Det är ömt skisserade porträtt av människor, sett utifrån den som i nutid tar emot deras existens.

Pleijel tecknar känslan av att tillhöra en släkt, att ha ett godtyckligt samband med människor man aldrig träffat, som levde i en annan tid än man själv. Ett godtyckligt samband, och en samhörighet. Det handlar om att ha en plats i tiden, ett sammanhang, att vara del i en rad av kronlogiskt ordnade människor:

Somliga för länge sen döda, andra ofödda,
några händelsevis som jag, i de fem
sinnenas korta existensform

Tyvärr utgör ”Mostrarna” bara en liten del av diktsamlingen. Efter mostrarna tappar den struktur. Därefter följer ett hopkok av blommor, årstider, människor. En del dikter tycker jag är riktigt fina, som de om en döende far, men de flesta lämnar mig ganska oberörd. Ingenting är riktigt i klass med mosterdikterna, och ska jag vara ärlig gillar jag dem så mycket att jag, när författaren lämnar dem åt sitt öde, surar stora delar av boken.

Diktsamlingar irriterar mig när de inte känns genomtänkta. När jag får känslan av att någon tänkt att fyrtio dikter är lagom till en samling och sen plockat in vad som funnits till hands. Bitvis får jag den känslan här. Särskilt som andra delar – i synnerhet början – är så väldigt fint sammansatta.

Därefter blir det blommor. Lyriska beskrivningar av blommor. Jag försöker hitta ironin, eller åtminstone symboliken, men slår slint. Det är helt enkelt bara fina blommor. Och det är väl inget fel på blommor. Men särskilt intressanta är de inte.

Människorna däremot.