Född som jag är 1980 har jag aldrig haft några problem att romantisera 68-rörelsen. Sen vet jag ju naturligtvis att saker aldrig är så där skimrande rosenröda och enkla på riktigt, och hade jag inte vetat det förut så skulle jag göra det nu, efter att ha läst Håkan Lahgers bok om musikrörelsens uppgång och fall.

Proggen skildrar hur olika människor och tendenser inom svensk musik- och kulturvärld under några år på 60- och 70-talen kunde samsas under musikrörelsens tak och beteckningen progg. Progg som i progressiv musik, men minst lika mycket som i progressiva idéer och organisationsformer. Håkan Lahger beskriver en kreativ brytpunkt mellan amatörism och professionalism, direktdemokrati och elitism, frihet och dogmer, där allting var möjligt och ingenting oproblematiskt.

Lahger skriver en sorts outtalad mikrohistoria där fenomenet progg fungerar som prisma för en hel tidsanda. Det myckna anekdotsamlandet blir ibland på gränsen till kitschigt, men det är klart underhållande och faktiskt också illustrativt och tankeväckande. En tids mentalitet, på en gång nära och långt ifrån vår egen, beskrivs genom enskilda händelser och konkreta berättelser.

Proggen är en intervjubok där olika framträdande deltagare får ge sin syn på rörelsen, inte minst författaren själv. Skildringen är personlig, men på ett tydligt och uppriktigt sätt, och de olika utsagorna ställs emot varandra och diskuteras, inte som absoluta sanningar, men som just olika upplevelser. Fokus ligger på ett antal band och inte minst skivbolag. Varje kapitel har sitt tema, vilket inte ger någon vidare kronologisk känsla, men å andra sidan gör det möjligt för den mindre proggorienterade läsaren att hänga med bland bandnamn, bolag, skivor och låtar. Lahgers prosa är journalistisk, lättsmält och personlig och han gör gärna små minirecensioner av de skivor han nämner. Därför fungerar boken också utmärkt som guide för den som är nyfiken på tidens musik.

Som musikjournalist är Lahger framför allt intresserad av kulturhistoriska linjer och paralleller, medan jag kan sakna ett mer idé- och allmänhistoriskt sammanhang. I Lahgers skildring är politik främst det som smyger sig in och förstör i form av sekteristiska små vänsterpartier, ”politruckerna”, ”dessa blodiglar som hade infiltrerat musikrörelsen [...] och likt senkomna inkvisitionspatruller tvingade dem att legitimera sin verksamhet”, och det är dessas verksamhet som, enligt Lahger, leder fram till musikrörelsens död. Men politik är också de mer vardagliga försöken att omsätta teori i praktik, något som inte alltid är det lättaste.

Arbetsrotation och likalönprincip såg vi som viktiga demokratifrågor. Alla jobb på en arbetsplats är inte lika roliga – alltså bytte vi jobb med varandra en gång om året ungefär. Att alla människor inte föds till kreditbevakare upptäckte vi när musikern Per ”Cussion” Tjernberg roterat sig fram till den befattningen.

Men trots att vissa tafatta försök att leva som man lär kan locka till skratt, är det svårt att inte också uppskatta rörelsens försök att skapa alternativ. Musikrörelsen må vara ett ganska typiskt barn av sin tid, men det den ifrågasatte är minst lika aktuellt i dag. Eller som Mikael Wiehe ironiskt svarar på frågan om det inte är lite larvigt att fortfarande sjunga samma sånger: ”Det är jättelöjligt att sjunga om arbetslöshet, orättvisor och sånt för det finns ju inte i dag. Att sjunga om diktaturer som torterar folk är också fånigt för allt sånt är borta numer.”

68-rörelsens historia är något som håller på att skrivas. De senaste åren har gett flera litterära exempel på det, och Håkan Lahgers bok är ett. Och även om det innebär att de romantiska visionerna om tiden onekligen får sig en törn, så är nog ändå den mer nyanserade verkligheten intressantare.