Det börjar med ett möte under den inledande operan Rhenguldet i Wagners svit på fyra operor om Nibelungens ring. En man, James, träffar en annan man, Raymond. Inledningen till ett förhållande. Ungefär samtidigt vandrar Ola Klingberg, författaren till Onans bok, New Yorks gator med skrivkramp och räds att behöva skriva sig själv igen. Debutromanen var ett naket, uppenbart självbiografiskt verk om en ung mans utforskande av sin homosexualitet i tider av rädslan inför det outforskade HIV-viruset.

Jag ville inte skriva om mig själv och jag vet inte hur man hittar på en berättelse. Då kunde jag väl skriva ännu en lång featureartikel, men om en annan person den här gången.

Så skriver han, Ola Klingberg. Han träffar av en slump en man som vill berätta om ett förhållande han haft och författaren väljer att skriva det, delvis i brist på idéer.

Personligen kände jag mig måttligt road av att fortsätta läsa en roman, vars handling var en litterär adaption av Kajsa Wargs matlagningstes: ”Man tager om man haver”. Behövde han verkligen förklara sina egna världsliga motiv för att skriva romanen?

Några hundra sidor senare är jag tacksam att Klingberg gjorde just detta. Den verkliga behållningen i Ringen i New York är nämligen just dessa besök i författarens verkstad. Berättelsen om Raymond och James förhållande, deras möten i operans och framför allt Wagners värld är visserligen välskriven och välkomponerad, men hindrar ändå inte mina tankar från att ideligen lämna själva handlingen och hamna hos berättaren. Raymond och James har sex, dricker drinkar, bor i New York och lyssnar på Wagner, men de mer djuplodande partierna lider tydligt av att författaren främst av allt vill undvika att skriva sig själv. New York, ringsymbolik, operor och flärdfullt barliv blir i slutändan inget annat än vackra förhängen för författaren att gömma sig bakom.

När Klingberg tillåter den egna personen att framträda tar boken en annan riktning som tydligt anknyter till flyktmotivet i debutromanen. Där berättaren i Onans bok beskrev en tonåring som sökte sig till anonymiteten i det okända Köpenhamn, så landar flykten i Ringen i New York i fiktionen och frågan om en författare någonsin kan göra sina skapelser helt självständiga, fria från sin upphovsman. Väl upptrampad kan man tycka att den stigen är, men om det är vad som krävs för att Klingberg ska kunna nå fram till det mer direkta berättandet han lyckades åstadkomma i debuten, så tycker jag att man ska låta honom vara.

Nu ser jag fram emot en tredje roman, där bländverket av ytliga gayattribut som Wagnerkult, färgglada drinkar och Village People-referenser inte skymmer bilden av hur det ljuva livet ter sig för dagens gaymedborgare.