Det må så vara att Holden Caulfield är en cynisk elitist med ett kompromisslöst förakt för mänskligheten, han är ändå en av de mest sympatiska romankaraktärer man kan ha nöjet att göra bekantskap med.

Egentligen borde man kanske ha läst Räddaren i nöden när man var tonåring för att få ut maximalt av dess inneboende kraft, men den är ändå en fantastisk läsupplevelse som det aldrig är för sent att ta till sig, man blir nog aldrig för gammal för att kunna identifiera sig med Holden Caulfield.

Holden har fått foten från Pencey eftersom det enda ämne han lyckats få godkänt i är engelska. Det beror inte på att han är korkad eller har svårt att lära sig, det handlar uteslutande om att han inte bryr sig. Han kan inte se meningen i att lägga ner en massa tid på saker han aldrig kommer att få någon användning för.

För Holden finns inget mål vid horisonten, något han kan tänka sig att syssla med när han beger sig ut i yrkeslivet (utom då det som bokens titel syftar på), för honom är tillvaron i grunden meningslös.

Efter ett bråk med rumskamraten på Pencey bestämmer han sig för att ta tåget till New York och ta in på ett hotell och hålla sig undan några dagar tills föräldrarna fått beskedet om att han blivit relegerad från skolan. Han vill absolut inte vara där när de får beskedet att han fått foten från ännu en skola.

I Räddaren i nöden får man följa en romankaraktär på en resa utan mål. Holden som karaktär förändras inte nämnvärt under resans gång. Som läsare lär man förvisso känna honom bättre på vägen, men han blir å andra sidan mer komplex och oförutsägbar ju bättre man lär känna honom. Det är också en stor del av bokens charm, för varje sida man läser blir Holden mer verklig och mångfacetterad istället för att bli mer och mer fokuserad och förutsägbar. I den bemärkelsen är Holden en unik romankaraktär; sällan har en författare kommit så nära att återskapa en människa i en roman som Salinger gör i Räddaren i nöden.

I den gamla klassiska dispyten om huruvida geväret som hänger på väggen i första akten måste avlossas innan pjäsen är slut gör Salinger med Räddaren i nöden ett tydligt ställningstagande; det räcker att man vet varför det hänger där, om ens det. Kanske kan man se avsaknaden av konfrontationen med föräldrarna och det faktum att berättelsen aldrig når fram till sammanbrottet Holden talar om i inledningen som en form av antiklimax, men å andra sidan ligger det i linje med romanens karaktär. Räddaren i nöden är inte en roman i behov av ett klimax, snarare tvärtom, ett klimax hade känts malplacerat och sänkt helhetsintrycket. Räddaren i nöden är på en och samma gång en fantastisk, unik roman och en charmig bagatell. Den hör i alla fall tveklöst till de där romanerna man inte bara tror att man måste läsa någon gång, om man inte gör det går man verkligen miste om någonting.

När Elia Kazan ville sätta upp Räddaren i nöden på Broadway svarade Salinger: ”I cannot give my permission. I fear Holden wouldn´t like it.” Samma svar hade han garanterat fått om han bett om lov att få filmatisera den, Holdens förakt för såväl teater- som filmkonsten gör att det närmast vore ett helgerån att sätta upp Räddaren i nöden som pjäs eller filmatisera den. Den måste helt enkelt läsas.