Bäva månde George W Bush och den amerikanska högern. Michale Moore, mannen som gett truckerkepsen ett intellektuellt ansikte, är på jakt. Det är visserligen inte första gången, han har använt sin vänsterkrok mot amerikansk konservatism tidigare, men den här gången har han bullat upp arsenalen ordentligt.

Först och främst har han personlig medvind. Hans förra bok, Korkade vita män (hans egen benämning på den styrande klicken i politik- och företags-USA), blev en jättesuccé som toppade New York Times bestsellerlista och sedan klamrade sig fast på listan i 58 veckor. Även internationellt blev boken en stor framgång, och hittills har Korkade vita män sålts i fyra miljoner exemplar. Som om inte det vore nog blev hans dokumentär Bowling for Columbine, om amerikansk vapenkult och de tragiska dödsskjutningarna i Littleton i Colorado, inte bara en kritikersuccé som Oscarbelönades förra året, den lockade även miljontals amerikaner till biograferna, vilket knappast kan sägas om många nutida dokumentärfilmer. Dessutom har han gått ner över 20 kilo i vikt och mår enligt egen utsago bättre än någonsin. Hans förutsättningar är med andra ord ypperliga.

Samtidigt går det rätt knackigt för Moores utvalde nemesis, USA:s president George W Bush. Hur mycket hans spin doctors än jobbar på det, så lyckas de inte vända den negativa kritik som poppat upp även i amerikansk media sedan de irakiska massförstörelsevapen som utlovats vägrar sluta leka kurragömma med vapenletarna. Att det uppstått frågetecken kring Bushs deltagande i Texas nationalgarde under Vietnamkriget, gör inte heller saken bättre i ett land där en riktig karls duglighet alltjämt till stor del baseras på hans insatser i krigstid.

Vem har snott mitt land? är Michael Moores krigsförklaring mot George W Bush. Med varje tillåtet medel tänker han försöka få bort Bush junior från Vita huset i höstens presidentval. Kortfattat kan man säga att han gör det genom att utmåla Bush som en genomrutten kanalje, som använder USA som sin privata bank för att berika Bushklanen och deras polare. Han inleder med att ställa sju obekväma frågor som han vill att presidenten ska svara på. De cirklar alla på ett eller annat sätt kring 11 september, Saudiarabien, Usama bin Ladin och kopplingarna mellan dennes familj och familjen Bush, som är väl dokumenterade sedan 25 år tillbaka.

Sedan rullar det på. Kapitel efter kapitel med dräpande Bushkritik och lustmord på moderna amerikanska myter. Bland annat lyckas han med hjälp av olika enskilda opinionsundersökningar få fram en bild av USA som ett fredsälskande och liberalt land vars invånare helst av allt skulle vilja bygga ut det sociala välfärdssystemet, ha en mer restriktiv vapenpolitik, öppna för fler och starkare fackföreningar och tillåta homosexuella äktenskap. Till och med i frågan om dödsstraffet vacklar amerikanen, menar Moore, och målar upp en bild av medelamerikanen som ligger långt ifrån den gängse bilden. Enligt Moore är den största lögnen av alla den att den konservativa och kristna högern i USA lyckats lura det amerikanska folket till att tro att de är mer högerställda än de egentligen är. Högerns seger är att de lyckats ge ordet ”liberal” formen av ett skällsord, en benämning på en vek och velande demokrat som inte vågar stå rakryggad och högt och tydligt säga vad han (för det ska så klart vara en man) tycker. Men medelamerikanen är inte konservativ, utan snarare tvärtom, menar Moore, och kommer därmed på svaret till en annan fråga han ställer sig: varför den amerikanska högern är så arg på och hatisk mot de vänsterorienterade i landet, trots att de sitter på makten i såväl Vita huset, senaten, representatshuset och Högsta domstolen. Om demokraterna hade den makten skulle de ”vara i sjunde – nej, åttonde – himlen och ni skulle höra glädjen i våra röster och se leendet på våra läppar”, skriver Moore. Alltså härleder han ilskan och hatet till en vetskap hos högerflygeln om att de är i minoritet:

De vet att amerikanerna innerst inne inte håller med och aldrig kommer att göra det. Amerikaner vill inte, lika lite som de flesta människor, vara i närheten av människor som är fulla av hat och elakhet. Det är därför högerledarna är så ilskna, för att de vet att de är en utdöende art. De vet att tjejerna, de spansktalande och bögarna håller på att ta över och nu försöker de göra så stor skada som möjligt innan deras politiska ras slocknar. De ylar som en döende hund och de tjuter som dinosaurierna måste ha gjort sina sista dagar. I stället för att bekämpa dem borde vi ha medlidande med dem.

Vem har snott mitt land? är genomgående strålande att läsa, även om man inte för fem öre står på samma vänsterkant som Michael Moore. Den främsta anledningen är att han är så väl påläst. Moore vet att det värsta som kan hända är att någon högerkritiker ska kunna slå ner på honom genom att påvisa ett faktafel, och därmed misstänkliggöra hela bokens sanningshalt. Notförteckningen i slutet av boken må brista i akademisk korrekthet eftersom Moore valt att skriva även den som en löpande text, men alla påståenden är väl dokumenterade och har täckning, hur flagranta de än må verka.

Hur viktig är då Vem har snott mitt land? som inlägg i den allt mer hätska amerikanska valdebatten? Tidigare har regimkritiska böcker från liberaler och vänsteranhängare i USA varit rätt så marginaliserade i den breda samhällsdebatten. Men det senaste året, i takt med att kritiken mot Irakkriget vuxit, har de kommit att spela en allt större roll. Framför allt har de sålt mycket mer än tidigare, och i och med att Michael Moore blivit en mediestjärna även utanför vänsterkretsar, får hans budskap allt större tyngd. Och när man läser Vem har snott mitt land? kan man inte låta bli att hoppas att han lyckas med sitt uppsåt i fråga om Bush. För om det Moore skriver är sant, pågår just nu den största blåsning som västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet råkat ut för.

Och det som gör mig rädd är att jag tror han har rätt.