Shakespeare är ett namn som, inom minsta möjliga allmänbildning, är lika känt som Adolf Hitler, Cesar och för den delen Gud och Jesus.

Jag tror inte det finns någon, hur ointresserad av litteratur denne än må vara, som inte hört hans namn. Trots att han är världslitteraturens största namn vet vi inte särskilt mycket om honom. Hade han slagit igenom i slutet av sjuttonhundratalet, så är jag helt övertygad om att vår kunskap om den store dramatikern hade varit ingående. Ty under renässansen, när Shakespeare var verksam, var synen på författare helt annorlunda än idag, och dagens sätt att se härstammar från romantiken. Vad vi vet om Shakespeare är att han föddes 1564 och dog 1616 i Stratford-upon-Avon. Däremellan gifte han sig, skaffade barn, skrev dramatik och spelade denna på Londons teatrar.

Vissa har hävdat att Shakespeare inte var den vi tror. Bland andra var Freud helt övertygad om att det var en engelsk adelsman som skrev delar av Shakespeares samlade produktion. Freud ville nog inte erkänna att det funnits ett större geni än honom själv, som dessutom tänkt samma tankar som honom, 300 år tidigare. En än mer bisarr teori fick, tror jag, al-Kadaffi som anhängare; Shakespeare var arab och hette egentligen shejk Spere. Vi kan hursomhelst skatta oss lyckliga över att ett fyrtiotal dramer av Shakespeare finns bevarade, och jag tror inte det finns någon som vill byta ut Hamlet eller King Lear mot ökad kunskap om Shakespeares privatliv.

Shakespeares nuvarande position som en av tidernas störste författare var ingalunda självklar under den elisabethanska eran. Under det sena femtonhundratalet fanns i England ett par dussin begåvade dramatiker, som alla tävlade med varandra om en stor teaterpublik. Att gå på teater vid den tiden var, tror jag, som att idag gå på krogen, bio och boxning samtidigt. Vid sidan av Shakespeare fanns bland andra Thomas Marlowe, Ben Johnson och Thomas Kyd. Det var först nästan 200 år senare som Shakespeare kanoniserades av den tidiga romantikens författare och läsare.

Othello är en av Shakespeares tragedier, uppförd och skriven runt 1604. Som många andra av Shakespeares dramer är Othello skriven efter en förlaga; en novell av en författare vid namn Giraldi Cinthios (upphovsrätten var inte uppfunnen än, tvärtom betraktades litteratur som allmän egendom). Titelpersonen i Othello är en ädel mor som tjänstgör som general i Venedig. Han gifter sig i början av pjäsen med borgmästardottern Desdemona. De är bägge djupt förälskade i varandra. Som ny löjtnant har Othello valt den boklärde Cassio, en gentleman utan större krigserfarenhet. Fänriken Jago känner sig snuvad på konfekten, eftersom han med sin långa erfarenhet ser sig som självklar löjtnant. Jago bestämmer sig för att hämnas på Othello och Cassio. Vägen till hämnd går via Desdemona. Jago smider planer som går ut på att väcka Othellos misstänksamhet och svartsjuka mot Desdemona och Cassio, som är helt oskyldiga.

Othello är förvisso hjälten i sin egen tragedi, men det är Jago som är pjäsens motor. Det är inte bara han som planerar och orsakar Othellos fall, han tar också störst plats och är mest slängd i käften av alla. Under sin uppvisning i banal ondska är han stundtals oerhört rolig. Trots att han är gift är han den mest ensamma av dramats karaktärer; han är en fullblodsegoist som utan att blinka utnyttjar alla personer som kommer i hans väg, bara för att uppnå sitt mål att störta Othello. Någon riktigt hållbar orsak till sitt handlande har han inte. Han är förvisso avundsjuk på att Cassio blev löjtnant och inte han. Han hävdar också att det finns en liten möjlighet att Othello har varit intim med hans fru, men han verkar inte hålla det för troligt. Trots vaga motiv ser han till att blodet sprutar ur en handfull kroppar. Och vägen dit är rolig, tragisk, hela tiden underhållande. Som sig bör får han sitt straff.

Trots att Shakespeares dramer skrevs för att spelas på scen så är de oerhört lämpliga att läsa. Detta gäller även Othello. Det finns de som hävdar att det är omänskligt svårt att läsa Shakespeare, att det inte kan ge någonting för en nutida människa. Så är inte fallet. Det är förvisso svårt att läsa Shakespeare, men det är ännu svårare att lära sig läsa, vilket vi ju alla ändå lärt oss. Tar man sig bara tid, och ger man sig hän i sin läsning, så är Shakespeare faktiskt bland det bästa och modernaste man kan läsa.