Canada kan på sätt och vis betraktas som ett av de länder som visar störst respekt för de ursprungsfolk som lever i landet. För något år sedan tillerkändes exempelvis ursprungsfolksterritoriet Nunavut (”Vårt land”) långtgående autonomi inom Canadas gränser. Huvudsakligen är det bara utrikes- och försvarspolitiken som Canada fortfarande råder över vad gäller Nunavut.

Så här har det dock inte alltid varit, och det gäller inte alla ursprungsfolk i Canada. I den här boken skildras hur Innu-folket har bemötts av majoritetssamhället (Innu ska inte blandas ihop med inuiterna, ”eskimåerna”). Under många år försökte den canadensiska staten assimilera ursprungsfolket i den euro-canadensiska kulturen.

Jägar- och samlarsamhällets skulle utraderas och Innu civiliseras. Allt sedan folket förmåddes att flytta in i byarna som staten byggde åt dem, har dock både deras kultur och hälsotillstånd stadigt försämrats. Alkoholism har brett ut sig, parallellt med annat drogmissbruk. Självmordsfrekvensen har exploderat.

Innus traditionella livsstil underminerades också av att deras landrättigheter inte erkändes, utan att internationella gruv- och skogsbolag fick rätt att exploatera marken för sin vinnings skull – utan att Innu fick någon som helst del av vinsterna. Arbetslöshet och social utslagning har blivit den katastrofala följden.

Colin Samson har under många år följt Innu-folket och skildrar i sin mycket väl efterforskade bok inte bara misären – utan också det motstånd och de försök som Innu-folket har gjort för att försöka organisera sig själv och få det egna samhället på fötter.