Recension

: Det gyllene tillfället
Det gyllene tillfället Hans Abrahamsson
2003
Leopard
4/10

Gammalt vin i nya flaskor

Utgiven 2003
ISBN 9173430072
Sidor 404

Om författaren

Hans Abrahamsson är docent vid Institutionen för freds- och konfliktforskning (PADRIGU) vid Göteborgs universitet. Han är också aktiv i Attac, och sitter i dess nationella styrgrupp.

Sök efter boken

Vi lever i en orättvis värld. En genomsnittlig ko i EU får varje dag mer pengar från EU:s jordbruksfonder än vad nästan hälften (2,8 miljarder) av världens mänskliga befolkning har att leva på – 2 dollar om dagen. Omkring 1 miljard människor har inte ens en dollar om dagen att leva på. 800 miljoner människor får inte tillräckligt med mat varje dag. Att föda alla dem som inte har tillräckligt med mat skulle inte kosta mer än hälften av vad världens fyra rikaste individer tjänar varje år.

Något är brutalt sjukt i ett sånt system. Och det behövs förändring. Frågan som freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson ställer sig i den här boken är främst hur man uppnår en sådan förändring. Den "globala rättviserörelsen", som han väljer att kalla den, har fått allt mer uppmärksamhet under senare år. I Sverige är den kanske mest känd genom kravallerna i Göteborg.

De kravallerna ägnas också en hel del uppmärksamhet i Abrahamssons bok. Tyvärr i en inte särskilt intressant eller unik analys. Och genast är det inte längre i den breda rörelsens namn han talar, utan enbart ur Attacs perspektiv. Samtidigt som han försöker förklara vad som hände tvår han också sina händer. Attac var inte involverat i kravallernaÂ… Attac gjorde annatÂ… Vad skulle man annars säga, kan man ju undra?

Vi lever i ett Gyllene Tillfälle, menar i alla fall Abrahamsson. Tiden är helt enkelt rätt för förändring. Många ur eliten har börjat inse att systemet inte är hållbart som det nu ser ut. Det gäller bara att komma med den där vitala knuffen i rätt riktning, att utnyttja detta gyllene tillfälle. Det sätt som han argumenterar för att göra det på är det han väljer att kalla för den "konfrontativa dialogen". Att ställa politiker till svars, synliggöra olikheter och meningsskiljaktigheter – men också visa på vilka områden parterna faktiskt har gemensamma intressen. Men hur många frågor är det egentligen vi alla – allt från den globala underklassen till de globala makthavarna – har gemensamma intressen? Det är förstås en trosupfattning mer än något annat, men jag sätter nog en peng på att områdena är ganska lätträknade.

Abrahamsson säger att den "konfrontativa dialog" som genomfördes under EU-toppmötet inte var helt lyckad, utan mest liknande en klassisk politikerdebatt. Själv förstår jag inte riktigt vari skillnaden skulle kunna ligga. Klassiska politiska debatter handlar väl just precis om att klargöra både likheter och skillnader mellan politiska aktörer. Att många ideologiska skillnader suddats ut mellan "höger" och "vänster" i dagens västvärld är ett annat problem. Abrahamssons teoretiserande känns mest som gammalt vin i nya flaskor. Och mer, frågar jag mig? Vad gör man åt alla de frågor där det inte finns någon konsensus? Har en konfrontativ dialog till – det vill säga fortsätter att bara snacka? Men sen då? Sen då?

Och vad gör man ifall motparten inte är intresserad och ställer upp på en "konfrontativ dialog"? Under många år har ju den "globala rättviserörelsen" försökt att prata med politikerna. De konkreta resultaten har varit få och föga hoppingivande. Men så händer något; lite våldsamma kravaller på gator och torg. Massiva demonstrationer som makthavarna inte längre har kontroll över och helt plötsligt börjar politikerna lyssna på ett helt annat sätt och media skriver om frågorna. Så det tragiska är väl kanske att både politiker och media belönat kravaller och våldsamheter, genom att ignorera problemen så länge de har kunnat. En dialog kräver ju just två parter, annars är det en monolog. Men först när globaliseringsfrågan trängdes upp på dagordningen blev de makthavande intresserade av en "konfrontativ dialog"Â…

Nej, jag blir besviken på Abrahamssons bok, hur välhjärtad den än är. Den lovar runt, men när man väl dyker ner i den håller den ändå ganska tunt, längden till trots. Inledningsvis har boken intressanta – om än inte särskilt unika – kapitel om bakgrunden till den orättvisa världsordningen. Därefter blir det bara allt mer och mer luddigt och jag får ut allt mindre konkret av läsningen ju mer kapitlen avverkas.

Textutdrag (Visa/göm)

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2003-10-02 00:00 / Uppdaterad: 2003-10-02 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #918

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?