Göran Magnus Sprengtportens livsbana var präglad av en ständig blandning av triumfer och motgångar. Han inledde tidigt en lovande officerskarriär i den svensk-finska armén och avancerade till befälhavare över trupperna i östra Finland. Han gav också Kung Gustav III sitt stöd vid dennes statskupp och åtnjöt för en tid kunglig gunst. Kungen och Sprengtporten var emellertid en omöjlig ekvation och med tiden blev de allt bittrare fiender.

Sprengtporten ger sig nu ut i Europa för att söka lyckan som militär men möts av ständiga motgångar och till slut beger han sig tillbaka till Finland där han i skuggan av den amerikanska frigörelsen från England börjar agitera för ett autonomt Finland.

I Ryssland ser man möjligheterna med en svensk militär med dessa tankar i en tid då Finland var brytpunkten mellan den falnande stormakten Sverige och det allt starkare Ryssland. Efter mycket tvekan går Sprengtporten i rysk tjänst.

Ur svensk synvinkel är han således en förrädare, en man som svikit det land och den arme i vilken hans förfäder kämpat och dött. Ur finsk synvinkel skulle man troligen se saken annorlunda även om Finland inte blev självständigt förrän långt senare. Ryssland ville inte gå med på ett självständigt land och inlemmade istället området i imperiet. Sprengtporten blev generalguvernör i Storfurstendömet Finland. En otacksam uppgift som heller aldrig gav honom den roll som stor ledare han så hett eftersträvade.

Det är en mångfacetterad, intelligent person som skildras i denna biografi där myntets båda sidor exponeras. Förrädare eller nationalhjälte var frågan? Vem vet blir svaret. Göran Magnus Sprengtporten var emellertid en man med ambitioner och dessa resulterade både i hans uppgång och i hans fall.

Att Stig Ramel lyfter fram denna fängslande livshistoria är förtjänstfullt då Sprengtporten inte direkt slukat sidor i svenska historieböcker och det var dessutom länge sedan det var så roligt att läsa en biografi.