”Kill your darlings” är ett klassiskt uttryck som inom litteraturteori syftar på att man bör plocka bort stycken som inte passar in i helheten, även om det råkar vara ens favoritstycken. Egentligen borde man nog göra tvärtom, egentligen borde man i så fall hellre behålla sina favoritstycken och kassera allt det andra. En författare som anser att allt i en bok måste ha med helheten att göra kan nog aldrig skriva en bok som faller mig helt i smaken.

Den gamla klassiska debatten om geväret som hänger på väggen i första akten handlar om huruvida det måste avlossas innan pjäsen är slut, eller om det räcker att man vet varför det hänger där, men om geväret är en intressant detalj i sig så räcker väl det, det behöver väl inte ha med helheten att göra? Nej, den uppstrukturerade, konstruerade litteraturen med sin intellektuella, alternativt berättartekniska masturbation saknar något. En roman bör inte följa ett enkelt från punkt A till punkt B mönster, varför inte skriva sina böcker utifrån en vag idé och se vart historien för en, som författare tillåta sig själv att överraskas av historien, låta den få ett eget liv, om man inte vet vart man är på väg blir vägen inte lika rak.

Länderna i väster av William S. Burroughs är en sådan bok som trotsar den konventionella berättarstrukturen och tycks vara en enda lång ”stream of consciousness” där sidorna fylls med allt från små anekdoter, absurda resonemang, fakta om ämnen såsom tusenfotingar och bara för att en historia eller ett ämne påbörjats så behöver inte det betyda att det måste avslutas och för mig är det något av den ultimata romanen. Ett intressant stycke är och förblir intressant även om det inte skulle ha någonting att göra med resten av romanen, allt måste inte föra handlingen framåt, huvudsaken är att helheten blir underhållande.

”Underhållande”, som också är ett viktigt ord vad gäller skönlitteratur, även om en intressant teori eller vad det månde vara presenteras genom en roman så gör det inte romanen till en bra bok, skönlitteratur måste ha ett underhållningsvärde, annars är det fel forum, många ansedda intelligenta personer har skrivit skönlitterära böcker som blivit hyllade som mästerverk trots att de synbarligen nästintill helt saknat litterär begåvning, intelligens är en sak, begåvning en annan. Hylla gärna verkets förtjänster, men inte boken, en usel bok är en usel bok även om den har någonting betydande att säga sina läsare.

Helst skall ju böcker dock ha någonting mer än underhållningsvärde, det tar ju ändå oftast en del tid att läsa en bok och då är det ju trist om det bara är lättsmält underhållning utan något bestående värde, helst vill man ju få någon form av behållning av boken. En riktigt bra bok bör alltså vara fyllig, det vill säga inte bara följa en rak utstakad linje utan svämma över av intryck, resonemang, anekdoter och funderingar, gärna sådana som egentligen inte har någonting med helheten att göra, ”embrace your darlings”, helt enkelt. Den bör också ha språkliga kvaliteter, vara underhållande och vara någonting mer än historien som berättas, det bör finnas någonting bortom den uppenbara berättelsen.