Vi lever i en skendemokrati. Att vi får gå och rösta vart fjärde år är föga värt, och garanterat inte folkstyre. Det här har många människor börjat inse, menar författarna till den här boken, och går därför ut på gatorna och demonstrerar mot ”globaliseringen” och dess effekter.

Men hur ser då ett alternativ ut? Madron & Jopling försöker i den här boken skissera just det, något de kallar för en ”gaiansk demokrati” (om jag försöker mig på att översätta det). Namnet hämtar de från James Lovelocks Gaia-teori; att hela världen egentligen kan betraktas som en enda, sammanhängande och självreglerande, levande organism – Gaia.

En ”gaiansk demokrati” bygger alltså på att människor reglerar sig själva och sina egna samhällen. Alla delar är i och för sig självbestämmande, men likafullt del av en större helhet. Endast på så sätt kan vi lära oss att tillsammans leva i harmoni med varandra och med naturen.

Tankarna låter måhända fina, men är egentligen inte särskilt unika. I grunden påminner Madron & Joplings teorier väldigt mycket om det system som många autonoma och frihetliga socialister har förespråkat i åtskilliga decennier, nämligen federalism. Men det är något författarna inte verkar känna till. Det är synd eftersom de i så fall hade kunnat spinna vidare på existerande tankar istället för att som nu försöka uppfinna hjulet på nytt.

Sen kan man förstås diskutera hur attraktivt det är med den här sortens stora projekt, där alternativet framställs som det enda möjliga. Att boken dessutom till största delen ägnas åt en ovanligt dystopisk bild av vårt nuvarande samhälle (i syfte att framhålla hur bra det presenterade alternativet är?) gör tyvärr inte boken särskilt mycket bättre, eftersom det lämnar mycket kort utrymme åt författarnas egentliga idéer.