Kan vi lösa världens miljöproblem inom kapitalismens ramar? För de allra flesta människor är nog svaret ja, om de ens har givit frågan någon som helst tanke. För författaren till den här boken är det ett rungande nej.

Kapitalismen, menar han, är till sin natur exploaterande. Den behöver hela tiden växa för att överleva, och en evig tillväxt är per definition ohållbart. Dessutom kommer konkurrensen mellan olika vinstintressen att leda till att miljöfrågan marginaliseras. Som bäst kan konsumenter möjligen förändra olika marginella områden, men grunden är och förblir ohållbar.

Att förvänta sig att konsumenterna ska lösa frågan är för övrigt inte heller hållbart, menar Foster. Vi väljer vad vi vill konsumera, men vi väljer däremot inte vad vi vill välja. Våra preferenser skapas i en social kontext. Och där underblåser kapitalismen också en ohållbar livsstil.

Boken består av en rad artiklar och essäer som tidigare har använts i andra sammanhang. För den som är intresserad av miljöpolitik på ett mer övergripande plan kan flera av dem vara tänkvärda.

Framförallt tycker jag det är sympatiskt hur Foster argumenterar mot somliga miljövänners misantropi, och vad som närmast kan beskrivas som människoförakt. Det Foster menar är att det inte är människorna, eller den mänskliga naturen, det är fel på – utan det nuvarande mänskliga samhällssystemet. Men det systemet är inte evigt, utan kan förändras. Vilket han, föga överraskande, också argumenterar för att vi borde.

Fokus ligger på kapitalismen. Många av de andra möjliga orsakerna till miljöproblemen, som Foster nämner i förordet (moderniteten, industrialismen, med mera) tar han inte upp i någon utsträckning. Själv är jag kanske benägen att hålla med Foster i många av hans argument. Men frågan är om en läsare som inte redan från början gör det blir övertygad av argumentationen. I slutändan bygger den trots allt på argument som är svåra att bevisa (och för den delen motbevisa), som t.ex. om huruvida kapitalismen kan överleva utan tillväxt.

Dessutom kan man ju fråga sig; om det nu är så orimligt att tänka sig att individuella konsumenter kommer att lösa miljöproblemen – är det inte lika orimligt att tänka sig att de kommer göra det inom ramen för ett alternativt (socialistiskt?) system? För det är väl i slutändan ändå individerna som ska bestämma även där? Iallafall så länge som vi talar om en demokratisk socialism.