Muntliga röksignaler av författaren som knappast behöver någon introduktion är en självbiografi av den ärligare sorten. För att lyckas ta sig in i texten krävs koncentration av det meditativa slaget eftersom den vid första anblick verkar bestå av rent nonsens. Men ger man inte upp efter de första försöken att läsa denna bok finner man en politisk, filosofisk och självbiografisk berättelse med stora inslag av satir och underfundig, men ibland grotesk humor. Ett ganska bra hum om John Lennons liv och hans samtid är dock faktiskt ett måste för att kunna läsa den här boken.

Något som jag finner fascinerande med boken är att humorn är som klippt och skuren för den ironiska generationen. Den är en blandning av South Park, Simpsons, Meet the Feebles och Liftarens guide till galaxen men är skriven medan den ironiska generationen tultade runt i blöjor. Men å andra sidan kan även det mesta av Johns musikaliska åstadkommande anklagas för att vara före sin tid. Så han kanske bara var sådan.

Boken börjar med att John i okomplicerade ordalag berättar om tiden och livet med Yoko Ono. Men övergår sedan till en lite mer svårläst samling essäer. Man kan läsa lite hur man vill eftersom de är skrivna lite huller om buller trots att de flesta har en bestämd kronologisk ordning. Boken är inte utgiven av John själv utan av Yoko, som också skrivit ett sammanfattande efterord, sex år efter Johns död. Det fanns heller inget uttalat beslut om att boken skulle ges ut. Men har man läst något annat av Johns litterära alster så vet man att det utgivna resultatet fortfarande skulle ha samma halvt ofärdiga karaktär.

Att döma ut Muntliga röksignaler som ”dålig litteratur” eftersom den inte är skriven efter några regler och inte heller är bearbetad är bland det dummare man kan göra. Jag kan jämföra med avslutningskapitlet i James Joyces Odysseus där Molly Bloom ligger i sin säng och låter tankarna flöda fritt. Joyce skriver utan att använda vare sig punkter eller kommatecken och utan några övergångar mellan ämnena. För det är så man tänker, huller om buller och utan avbrott. John har skrivit sin självbiografi så som man tänker när man ska försöka förklara något som känns stort och viktigt. Man kan omöjligt veta var man ska börja och har absolut ingen aning om hur det kommer att sluta. Han använder metaforer och fiktiva namn kanske för att slippa bli stämd men främst för att i ord försöka beskriva hans känsla för något eller någon. Han skriver inte med baktanken att försöka styra hur omvärlden betraktar honom. Han skriver av lust att provocera med sanning och ärlighet. Jag ger så mycket mer för det än exempelvis Strindbergs Röda rummet eller Hermann Hesses Stäppvargen som inte gör annat än försöker bekräfta författarna som missförstådda genier.

Det här är en bok som jag kommer att plocka upp igen och läsa någon enstaka essä ur för att skratta åt, fundera på eller förfäras av beroende på tillfälle. Jag hoppas att många gör det samma, för John Lennon var en sann nutidsfilosof fast med färre diplom men mer rock’n'roll.