Det är över 30 år sedan Che Guevara dödades i strid. Finns det fortfarande någon relevans i det Guevara en gång skrev eller sa? Det menar i varje fall Ocean Press, som nu ger ut en nätt liten bok med Ches syn på global rättvisa – avpassat för att passa den nya globaliseringskritiska rörelsen, får man väl anta.

Boken består av tre artiklar – tal och brev, som Che hållit vid olika tillfällen. Det är mycket tal om kolonialism, om USA-imperialismen, om socialismen som den enda vägen framåt, om staten och avantgardet som ska ta över makten, om Fidel som ledstjärnan för allt gott. Hela boken ryker verkligen av en retorik som i dagens läge känns tämligen passerad.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan Ches artiklar skrevs. Det är exempelvis inte bara USA som har bedrivit imperialism, utan även det socialistiska blocket. Och inte minst; det socialistiska blocket har fallit. Idag står Kuba tämligen ensamt kvar om att vilja driva något som kallas socialism, som en bastion från en svunnen tid.

I Ches beskrivning förutspås den här undergången i viss mån. Men inte berodde det på diktaturen, på förtrycket, på att staten var lika illa i många socialistiska länder som någonsin i andra militärdiktaturer. För Che beror det på att det socialistiska blocket inte kunde hålla samman. Att proletariatets diktatur blev en diktatur över proletariatet verkar inte vara några problem.

Det är kanske inte att förvånas över Guevaras syn. Folket, skriver han, är bara en halvfärdig produkt, som måste ledas av avantgardet. Och avantgardet – ledda av Fidel Castro – är de sanna uttolkarna av och vägledarna för folkets vilja. Det som framträder är en oerhört patriarkal syn på vanliga människor, som gör det lätt att förstå hur de socialistiska ländernas maktelit har kunnat motivera diktaturen.

Jag fascineras också över hur rättfram Guevara är över vad han anser krävs för att nå målet. Det kommer inte räcka med lite gatuslagsmål eller strejker, gatstenar mot tårgas är bara upptakten. Nej, det kommer att vara en lång och blodig kamp, säger han uttryckligen. Och vi måste hata. Hat är en oundgänglig del av kampen eftersom det förvandlar en till en ”effektiv, våldsam, noggrann, kall dödsmaskin”. Jag undrar om många av de som än idag hyllar Che verkligen har läst honom, och håller med om detta?