Förväntningarna var stora när jag började läsa Skalderna i gamla stan mycket för att första intrycket var så överväldigande. Vilken praktfull bok tyckte jag. Den var så väl utformad med härliga bilder och ett format som var väl funnet och temat; att gå igenom visdiktarna de viktiga och som alla hade gamla stan som bas. Nu efteråt är intrycket kluvet, prosan som presteras i boken ligger på samma litterära nivå som gymnasiets historiebok. Det är dåligt med anekdoter och de gamla skalderna levandegörs inte framför en…

Det man får ut av boken är lite fakta och nedslag på platser där de alla har rört sig. Ulf Bagge hoppas jag verkligen är mera spirituell då han leder sin stadsvandring genom gamla stan varje sommar. Den röda tråden i boken är mycket vag och dyker bara upp då och då liksom slumpvis och är oftast Bellman eller något hus som flera passerat eller en krog som Gyllene Freden, som flera hållit till på.

I alla fall, vad får jag ändå ut av boken, som handlar om våra största visdiktare som anknyter till gamla stan; Lars Wivallius, Lasse Lucidor, Carl Michael Bellman, Carl Jonas Love Almqvist, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk?

Jag får i första hand en historisk odyssé från 1600-talet till 1986 då Cornelis dog och hur översiktlig den än är, så är den intressant. Och den Svenska visan blir placerad och benämnd som en av de förnämsta vistraditionerna i Världen, med Bellman i spetsen, översatt till ett 20-tal språk. Jag får en bild av dessa mäns liv, som stora äventyrare. De delade ödet att behöva krypa in i cellen av olika anledningar och så delar de äventyret, deras liv var stormiga.

Det som är det mest givande och som den här recensionen skulle kunna hylla i evigheter är skaldernas egna alster, som i urval utan musik, utan som text får stå i ett kapitel. Urvalet är bra och det är njutbart att sträckläsa detta och känna att det inte är några större problem att på några sidor hoppa från 1600-tal till slutet av 1900-talet. Där lever det diktades röda tråd stark och underbar. Det är uppenbart det som Ulf Bagge kanske borde framlägga och gör väl också det, att den svenska visan bär sin tradition inom sig och traditionen är stark och litterärt tung, men får ändå inte den status som den borde ha…

Taube fick liksom Cornelis inte sitt erkännande förrän långt in på ålderns höst. Taube ville in i Svenska Akademin, men var icke aktuell och hans litterära erkännande tog som sagt tid liksom Cornelis bara blev litterärt erkänd efter sin död. Bellman är väl undantaget som fick kungens gunst och erkändes som Sveriges viktigaste poet redan under sin livstid men fick det mycket svårt efter mordet på Gustav III och fängslades på grund av ett obetalat struntlån och dog en kort tid efter denna fängsling.

Utan tvekan kommer jag använda denna bok som uppslagsverk och den kommer säkert återkomma nästa gång jag är i Gamla Stan. Det är kanske inte här i Taubes Bohuslän, som en skall läsa denna bok. Men faktumet kvarstå; en något mer målande, gestaltande prosa hade ju varit på plats. Det skrivs ju om ett (i alla fall för min del) engagerande ämne.