Gitta Sereny föddes i början av 1920-talet och fick sin ungdom präglad av andra världskrigets fasor. Hon var långt ifrån ensam om att påverkas, formas, drabbas av det som hände och det gäller även den tyska befolkningen. Tyskarna – och inte bara de som var med – utan alla invånare i landet är på något sätt tvungna att förhålla sig till det som hände. De flesta har någon släkting, en far, en mormor etc. som var med vilket gör att det blir omöjligt att komma undan tankar och funderingar om hur det overkliga blev verkligt. Frågorna om t.ex. skulden har ej blivit ordentligt genompenetrerade och det är det som är det tyska traumat, enligt Gitta Sereny.

Sereny har själv gjort stora insatser för att belysa periodens mörkaste sidor, och enligt henne själv har hon gjort det för det viktigaste av allt; för sanningens skull. Utan skyddshanskar har hon rört om i sörjan, vänt på stenar utan att rygga tillbaka för vad som kan tänkas komma fram i ljuset. I Vid avgrunden skrev hon om Franz Stangl, kommendant över förintelselägret Treblinka, och i Albert Speer och sanningen skrev hon ett inträngande porträtt om Hitlers arkitekt. Till det kan läggas ett otal reportage och artiklar om perioden och dess problematik.

I Tyskt trauma börjar Sereny berätta om sin uppväxt men det hela handlar inte om några memoarer. Snarare rör det sig om en summering av ett livsverk så lång. Varför den engelska originaltitelns underrubrik – ”Experience and reflections 1938 – 2000″ – inte fick följa med till Sverige är märkligt. Den är nämligen både saklig och ärlig.

I boken får vi följa Serenys utforskningar av människas baksidor och bitar ur hennes viktigaste verk presenteras. Både Stangl och Speer finns med men också porträtt av filmerkskan Leni Riefensthal och Kurt Waldheim. Alla personer som hon försöker komma under skinnet på för att få fram den förhoppningsvis förlösande sanningen.

Vissa kanske tycker att Tyskt trauma spretar åt för många håll, att den inte är kompakt nog för att vara trovärdig. Vissa kanske tycker att den är en bra introduktion till Serenys författarskap och att det är gott nog. Jag kan hålla med om det sistnämnda. Kan mycket väl tänka mig att många läsare ger sig på t.ex. tegelstenen om Albert Speer efter att ha läst denna bok men att den är spretig stämmer inte. Den är förvisso mångfacetterad men det är inget som ligger den i fatet. Alla kapitel har sin relevans. Det viktigaste av allt är dock den hand som Gitta Sereny sträcker ut mot övriga, nya skribenter inom ämnet. Det är en hand som länge nog hållit krampaktigt om stafettpinnen. Det finns mer att reda ut och mer sanningar att söka och hon vet om det. Boken är således också en uppmaning likväl som en sammanfattning.