När jag läser Stora köksboken önskar jag att jag vore rik. Det finns så många schyssta saker jag skulle vilja ha i mitt kök. Jag skulle vilja göra det större, planera om det, ha egensinniga och ovanliga köksluckor istället för de vanliga vita släta som pryder skåpen just nu. Jag skulle vilja ha ett kylskåp med olika temperaturzoner och ett litet nätt frysskåp med inbyggd ismaskin. Smakar det så kostar det, jag får nöja mig med det vita ett tag till tror jag.

Stora köksboken är ett bra exempel på litteratur man drömmer sig bort i. James Merrells foton är fantastiskt fina, eller rättare sagt de är precis som de ska vara i en glassig inredningsbok. Ljuset i bilderna är perfekt, allt skiner, det gamla och rustika ser så där gammal och rustikt ut som det bara kan göra då det är svindyrt, omsorgsfullt behandlat, polerat och omskött och sedan exponerat i en väldigt exklusiv miljö. Mina föräldrars gamla pjäser med decennier på nacken ser inte alls ut på det sättet, de är använda, tuggade av hundar och hackade i av barn. Stora köksboken är lika mycket dröm som annonsbilagorna i flaschiga inredningsmagasin. Stora köksboken är lika opersonlig som en inredningsmässa.

Men jag älskar ändå den här sortens böcker. Det finns en hel del grejer i den som jag gärna skulle vilja ha. Efter lite modifiering passar de mig superbra. Men det bästa är ändå att jag samtidigt som jag suktar efter de riktigt fina och dyra sakerna är så glad att jag inte bor i de där köken. I mitt kök gör det inte så mycket om man spiller färg på golvet om något behöver målas, vi har plastmatta inte ek. Det gör inte så mycket om man råkar ställa en het kastrull på arbetsbänken utan underlägg. Bänken är inte så vansinnigt exklusiv. Egentligen är det ett ganska okej kök, det är mitt.

Stora köksboken är del av en ouppnåelig dröm, frågan är om jag egentligen vill uppnå den. Den är nästan bäst när den är i fjärran, men väldigt rolig att kika in i.