Utgiven | 2001 |
---|---|
ISBN | 9175883961 |
Kullenbergs krönikor är ju oftast virriga och saknar ibland både innehåll och mening men på något sätt trodde jag ändå att en hel roman, det kan väl ingen se genom fingrarna med, den måste väl vara hyfsad ändå. Tyvärr är det inte så, och min tes om att de som någonsin gett ut nåt kan ge ut vad skit som helst samtidigt som det finns tusentals begåvade outgivna författare i Sverige känns nästan helt bekräftad. Boken handlar faktiskt om exakt det titeln antyder, om ett kök bakom en hudvårdsaffär där Lana Turner mellanlandar ibland när hon vill lätta sitt hjärta. Jag vet inte om det finns någon verklighetsbakgrund, det kan det inte göra, hela storyn är alltför korkat utformad för att det ska finnas minsta chans att det verkligen låg till så som boken beskriver.
Där, om man får tro Kullenberg, bakom affären, sitter i alla fall affärsinnehaverskan, Lana och ibland affärsinnehaverskans smått alkoholiserade man och så berättar Lana Turner om sitt liv och om hur hon har det just då och om sina äktenskap och karlar osv. Samtidigt rullas en slags läskig sidohistoria upp, en historia som knyter samman de båda kvinnornas förflutna.
Språket är mycket märkligt. Det vore synd att säga att det flöt. Ibland verkar det även som om författarinnan snurrar in sig i en mening, glömmer bort vad det vad hon skrev om och kommer ut på andra sidan, yr som efter ett besök på en argentinsk vinodling. Lika yr blev jag. Sedan somnade jag visst. Sorry. Vaknade med ett ryck och insåg att jag trots allt var tvungen att kämpa mig igenom denna hemsko -bok. Men det var jobbigt. Mycket jobbigt.
Historierna blir tyvärr allt mer förvirrade ju längre in i boken man dyker. Till slut är allt bara ett stort virrvarr av ord utan mening eller mål. Efter att ha lallat på i 250 sidor får författarinnan plötsligt stora snurren och konstruerar en mycket krånglig och löst sammanhängande intrig och ett mycket tvärt slut. Ett slut som inte är så värst trovärdigt.
Själva idén med boken är väl inte så illa, lite som Joyce Carol Oates "Blonde". Det går ju alltid att skriva en gång till om en legendarisk filmstjärna och så är det bekvämt att slippa hitta på en huvudperson själv. Det är bara det att "Lana Turner drack alltid kaffe i mitt kök" är så usel, ogenomtänkt, virrig och icke underhållande att Sportbladet känns som stor litteratur i jämförelse. Författarinnan bör ta sig en rejäl funderare om inte en rejäl vistelse på något lämpligt hälsohem vore att föredra framför författandet.
Publicerad: 2001-12-18 00:00 / Uppdaterad: 2001-12-18 00:00
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).