Förra året kom Gittan och gråvargarna. En fantastisk bok om att våga som fullt naturligt vann Lilla Augustpriset. Det var det årets bästa bilderbok.

Nu är uppföljaren Gittan och fårskallarna här. Och jag ryser av välbehag. Den är nämligen inte bara lika bra som gråvargarna. Den är enastående. Fantastisk. Och ännu mycket, mycket mer. Jag vill läsa hela tiden.

Annars är det min dotter som tjatar om sina favoritböcker, och jag som mulnar efter ett tiotal läsningar. Men nu kan jag inte låta bli att kasta mig över fårskallarna när vi kommer hem efter dagis. Jag kan inte låta bli att fnittra förtjust över nya detaljer som jag upptäcker i bilderna, trots att jag säkert har läst boken tre tusen gånger.

Varje gång inleder jag högtidligheterna med dedikationen på pärmen: "Till alla barn som sitter i skuggan, med strumporna på". Man blir ju lycklig!

Vi har börjat tala ett annat språk, min dotter och jag. Precis som de smårädda fåren uttrycker vi oss på fårspråket. "hulti pulti mom mom", kan jag säga vid matbordet efter några genomläsningar. "Hulti", svarar hon.

Jag blir lycklig. Min treåring blir lycklig.

Jag hoppas att detta mästerverk översätts till världens alla språk:

Alla blir lyckliga.