Det första jag, säkerligen precis som många med mig, läste av Eduardo Galeano var "Latinamerikas öppna ådror", en historik över kontinenten. Boken blev en stor succé som översattes till många språk, och blev betydelsefull åtminstone för mig. Lika känd är nog inte Galeanos "Days and nights of love and war". Trots att jag i alla fall tycker att den senare nog slår den förra.

"Days and nights" är en ytterst personlig skildring av kampen mot diktaturerna i 1960- och 1970-talets Latinamerika. För den som läst Galeanos "Eldens minne" känns skrivstilen igen; det är snabba växlingar mellan korta reportage och personliga minnen, mellan regelrätt historia och filosofiska funderingar. Det är en skildring av kärleken till sina medmänniskor, om kärleken till sin hembygd – och hatet och kampen mot de som förstör allt detta.

Framförallt är det kanske det sistnämnda – en skildring av kampen mot diktaturen, mot fascismen. För under den period som boken handlar om föll många av Latinamerikas länder in under fascismens ok. Föll tillbaka, kanske man ska säga, eftersom många av länderna tidigare hade utvecklat parlamentaristiska demokratier. Och Galeano kastas – kastar sig – in i kampen mot den utvecklingen.

Det här är en skrift mot Systemet. Systemet, som givit Latinamerika män som Pinochet. Systemet som bara klarar av att bygga fängelser, men inte bostäder för befolkningen. Systemet, vars enda bidrag till världens framsteg är utvecklingen av nya tortyrmetoder, nya sätt att utså skräck hos befolkningen, nya vägar att uppnå tystnad och lydnad. Systemet, som enbart erkänner en frihet – penningens. Systemet, ivrigt understött av somliga i de rika länderna – inte minst USA.

Galeano vet vad det innebär att förlora vänner till diktaturen. Han vet vad fängelse vill säga. Han vet vad skräck och ångest innebär. Allt det här återspeglas självklart i boken. Men ändå – ändå! – lyckas han skildra sin hemkontinent med glädje och med ironi. Men ständigt pågår det ett själarnas krig för honom.

Allt som står i boken har hänt, svär Galeano. Och jag tror honom. Allt detta har säkerligen hänt, och mer därtill. Diktaturen, fascismen vet inga gränser för sin omänsklighet. Det här är en varm stridsskrift mot omänskligheten. Läs den, det behövs i en tid som vår.