Ingen historisk händelse torde ha genererat lika mycket text som förintelsen, d.v.s. Nazitysklands avlivning av ca sex miljoner judar. Förvisso faller det sig naturligt då det var en extrem företeelse, en följd av komplexa förutsättningar som sträcker sig långt tillbaka. Även förintelsen som fenomen bjuder på ett brett spektra av komponenter: sociala, kulturella, religiösa etc. Här finns m.a.o. mycket för en historiker att sätta tänderna i.

De centrala frågorna ”kan vi förklara/förstå förintelsen” och ”hur kunde det ske” förbises dock av de flesta analyser i ämnet, i alla fall om man får tro Yehuda Bauer och hans bok. Polemiskt kritiserar han historiker som Zygmunt Bauman och Saul Friedländer och deras slutsatser, eller brist på slutsatser. Bauer finner inga tillfredsställande svar i genomgångar av Nazitysklands byråkrati eller andra funktionalistiska teorier. Inte heller Daniel J Goldhagens teser – torgförda i den färska bestsellern Hitlers Willing Executioners – att en extrem antisemitism var allmänt spridd i Tyskland, faller i godan jord. Judeförföljelsen fanns inte invävd i den tyska folksjälen. Bauer manar till vidare perspektiv.

I elva utförliga essäer behandlar han förintelsen, frågar sig vad den var och står för, jämför med andra folkmord, diskuterar gärningsmän och offer, ansvar och skyldigheter. Det är inte så mycket en beskrivning av förintelsen som ett sökande efter svaren på frågorna ovan. Resultatet av denna genomgång är, milt sagt, obehagligt.

Obehagligt därför att Bauer vägrar ställa sig i fållan av schabloner där förintelsen är oförklarlig eller mystisk och där denna typ av grymheter bara kunde uppstå då och där. Ondskans vidd eller djup, slår han fast, kan inte mätas, och har förekommit på annat håll och med samma brutalitet som i Nazitysklands Europa. Listan kan tyvärr göras lång: Stalins utrensningar, Kambodja, Exjugoslavien, Rwanda etc.

Vad som gör förintelsen unik har sina rötter i andra orsaker, av definitionsmässig karaktär. Det är första och enda gången som ett helt folkslag – oberoende på var de bor och har för arbete, religion eller politisk åsikt – är dömda till utrotning endast beroende på rastillhörigheten. Förintelsen kände inga politiska gränser och var en helt igenom ideologisk fråga. Den hade sitt ursprung i en liten grupp kvasiintellektuella personer runt Hitler, och kunde genomdrivas i ett antisemitiskt klimat i ett förödmjukat Tyskland, med byråkratiska metoder i ett hierarkiskt och genomstrukturerat samhälle. Men av vanliga människor. Däri ligger det ohyggliga.

Bauers argumentation och analys känns övertygande. Med öppna sinnen ställer han förintelsen i ljuset av de senaste forskningsrönen, både egna och andras. Ett omfattande notsystem och litteraturlista gör boken användbar som utgångspunkt för vidare läsning i ämnet. Den som vill ha hela innehållet i ett koncentrat kan läsa det avslutande kapitlet, en avskrift av Bauers tal inför den tyska förbundsdagen på minnesdagen av förintelsen 1998.

Ibland kan teoretiserandet runt förintelsen kännas väl abstrakt och sterilt. Som tur är finns här berättelser om såväl offer som förövare. Han nämner själv vid några passager att en historikers uppgift inte enbart är att analysera dokument och andra historiska fakta, utan även att berätta historier, att knyta historien till människor av kött och blod.

Sålunda skrivs historien hela tiden, vid varje tidpunkt, av alla människors handlingar. Så tillkommer små och stora händelser. Det är så folkmord tillkommer. Det är så de undviks. Förintelsen i perspektiv vill räta ut frågetecknen till ett varningens finger som kan ses i tid. ”Vi får aldrig glömma” är en sliten klyscha. Till den borde fogas ”Vi får aldrig blunda”. Det är budskapet!