Recension

: Debut 2001
Debut 2001
2001
Wahlström & Widstrand
4/10

Debutartad debut 2001

Jag blir lika förvånad varje gång jag läser något sånt här. Är det juryn som utser vilka som skall publiceras som vill att det skall synas att det är debutanter som skriver? Eller är det helt enkelt så att alla som är med har skrivit vad de tror att man ska skriva som debutant?

För även om en del av historierna och dikterna i den här boken är välkomponerade och finputsade så känns den otroligt ljummen. Debutanter skall inte vara pissljumna, de skall vara glödheta. De skall vråla ut det de har att säga så att spottet yr som skum.

Som debutant borde man inte ha några koppel eller ledband, ingen publik man måste smöra för, och inga kritiker man måste flörta med. Man borde helt enkelt vara så fri att man kan göra vad man vill. Men det känns inte alls som om det är om det är det de här debutanterna är.

Det är så mycket ångest, sex och självupplevda vardagar att man faktiskt känner att ens eget liv måste vara något helt fantastiskt om det är så här tråkigt alla andra har.

Jag har inte alls någonting emot hjärtesorg och blues, men det måste finnas någonting bakom rösten, en vilja, en glöd. Något man vill förmedla, det går inte att skildra regndagar och hårda tider utan hjärta och själ. Det känns antiseptiskt, som ett gesällprov på hantverket, där man bara bryr sig om att alla fogar skall hålla och att inga glipor syns, samtidigt som men har glömt vad man tillverkar och varför man tillverkar det.

Jag vill ha liv och rörelse och inte bara några utrivna sidor ur en dagbok, eller de där dikterna som legat i flera år och gulnat i nedersta byrålådan.

Det borde inte vara så svårt att få ihop en fantastisk debutsamling. Det skrivs ju praktiskt taget i varenda hus och koja.

Debut är ett bra initiativ och jag hoppas att nästa volym levereras helt övertänd och inte bara lite svagt pyrande som askan från en utbrunnen majbrasa.

Men visst finns det glimtar av stjärnljus även i mörkret. Det mesta är som sagt välskrivet men saknar engagemang, men det finns saker som känns intressanta. Jag fastnar framförallt för Ola Klippviks frusna betraktelser av situationer och händelser genom en kristallklar analytisk blick. De känns som om någon försöker beskriva fotografier för en blind.

Martin Tistedts erotiska dikter är höljda i sällsam dimma och har något visst som i alla fall känns nytt för mig.

Jag är ledsen om jag har låtit elak, kanske är jag det, kanske är jag bara avundsjuk för att det inte är jag som är i tryck.

Jag tror att flera av de tio som skriver här skulle kunna vara riktigt bra om de bara kunde stänga skrivbordslådan om sin tonårsångest igen och kasta bort nyckeln. Börja från var de står i stället. Det är ingen jävel som vill läsa om hur någon brottas med sin själ på toaletten och skiter ut en korpsvart radda på över fem sidor.

Marcus Hallqvist

Publicerad: 2001-06-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-15 22:20

Kategori: Recension | Recension: #241

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?