De kallar sig Zapatistarmén för nationell befrielse och 1994 gick de ut i krig och krävde bl a jord, tak, mat och utbildning i sin deklaration till regeringen.

Nu har sju år gått. Kraven har ännu inte tillgodosetts. Förhandlingar har nyligen ännu en gång misslyckats. Under dessa år har dock Zapatisterna lyckats organisera sig i autonoma kommuner med egna skolor och sjukhus. De har gång på gång visat prov på ett oerhört tålamod och fredliga ambitioner när de trängts hårt av den mexikanska arméns smutsiga irreguljära krigföring.

Från sydöstra Mexicos underjordiska berg, som också är titeln på den nyligen översatta textsamlingen, skriver subcomandante Marcos om den kamp som han och ett antal andra mestiser för tillsammans med hundratusentals indianer i delstaten Chiapas. Omvärlden har inspirerats av Zapatisternas målmedvetna och trägna kamp. Inte minst genom subcomandante Marcos kommunikéer.

I dessa texter finns det möjlighet för en främmande västerlänning att identifiera sig med indianernas situation. De tillhör de mest utsatta under den världsomspännande och allt mindre reglerade kapitalismen. Subcomandante Marcos är den militära ledaren för upproret, men han är för omvärlden lika mycket författaren som lyckats bygga en bro av identifikation mellan indianernas och västerlänningarnas värld. Han talar till oss på många olika nivåer, i sagans form, i stridsskriftens form och i den mer distanserade politiska analysens form. Hans texter är oförutsägbara, fascinerande, ibland lite snåriga att hänga med i, men aldrig tråkiga. Erik Gustafsson, som gjort urvalet och översatt texterna, bidrar också med ett fylligt förord där konflikten i Chiapas sätts in i sitt sammanhang.

Historien börjar 500 år tillbaka i tiden med spanjorernas brutala kolonisering av området. Ursprungsbefolkningen förslavades och exploaterades som arbetskraft. I samband med självständighetsrörelsen i början av 1900-talet var småbondeledaren Emiliano Zapata tongivande i kampen för indianernas rättigheter. Han har också gett namn åt Zapatisterna. Resultatet av revolutionen blev dock inte så radikalt som det lovade. PRI, partiet som kom i regeringsställning på 1920-talet och förlorade makten först förra året, har skapat ett korporativt och korrupt samhälle där stat och parti blivit ett och där indianerna helt hamnat på undantag.

De senaste 20 åren har dock situationen blivit allt mer ohållbar när PRI, efter påtryckningar från Världsbanken och IMF, gått över till en strikt nyliberal politik. Efter skuldkrisen 1982 har Mexico tvingats att underställa sig Världsbankens strukturanpassningsprogram och öppna upp sina oexploaterade naturtillgångar, däribland olja som finns i Chiapas, för utländskt kapital. Samtidigt privatiserades den kommunala jorden och möjligheten för jordlösa att tilldelas jord försvann. Detta drabbade många småbrukande indianer hårt. I kombination med att staten minskade sina sociala utgifter blev det än värre och indianernas tålamod tog slut.

Det är mot denna bakgrund konflikten i Chiapas måste ses. I ett större perspektiv innebär den kamp som Zapatisterna fört i sydöstra Mexico från och med krigsförklaringen i januari 1994 en blixtbelysning över ohållbarheten i den nyliberala ekonomiska världsordning som ofta slarvigt kallas globalisering. Det är ingen tillfällighet att Zapatisternas krigsförklaring sammanföll med tiden för NAFTA-avtalets ikraftträdande. Avtalet påminner mycket om MAI-avtalet, som nyligen förhandlades i hemlighet av OECD men stoppades 1998 efter att hundratals folkrörelser världen över varnat för dess konsekvenser. Men NAFTA-avtalet är redan verklighet och innebär att kapitalets ställning i Nordamerika och Mexico befästs på bekostnad av folkvalda församlingar.

Subcomandante Marcos skriver som sagt sina kommunikéer från bergen, och det är omöjligt att som läsare bortse från att författaren berättar om egna upplevelser efter att ha varit med och mobiliserat gerillan i snart 20 års tid under knappa materiella förhållanden. Han är högste befälhavare för den Zapatistiska armén, och indianernas verklighet är på många sätt hans verklighet. Ändå är han inte själv indian.

Som författare blir han en länk mellan två kulturer, inte bara genom sin dubbla erfarenhet, utan för att han är en litterär begåvning. Texternas tonläge och perspektiv skiftar hela tiden. Ibland talar den gamle kedjerökande indianen Antonio från djungelns hjärta och ger Marcos råd:

[Flodens] styrka kommer inte från regnet som faller över dess stränder, den kommer från bäckarna som strömmar ner från bergen. Floden förstör och omskapar jorden, dess vatten blir till majs, bönor och socker på borden i djungeln. Sådan är vår kamp. I bergen föds styrkan, men den syns inte förrän den kommer ner. Nu är det tid för floden att ändra färg.

Detta är gamle Antonios svar när Marcos 1992 frågar honom om det är dags att starta kriget. En annan återkommande gestalt är skalbaggen Durito. Han dyker upp under en reträtt i djungeln och förfäras över att 60 000 soldater strax ska trampa på honom. Senare uppträder han i Mexico City iklädd en liten trenchcoat och en genomblöt hatt à la Humphrey Bogart i Casablanca. Durito går runt och filosoferar över ensamheten i huvudstaden. ”Den är många städer, en för varje människa som bor i den…” funderar han.

Att recensera denna bok är komplicerat. Sällan har tanke, ord och handling varit så förenade genom en person! Detta är naturligtvis beundransvärt. Samtidigt leder en okritisk hållning till en farlig idealisering och personkult som bara kommer att spela det borgerliga etablissemanget i händerna. Detta tillfälle har mycket riktigt utnyttjats av ledarskribenter i Sverige under våren när Zapatisterna gjorde en uppmärksammad marsch till Mexico City för att förhandla med den nye presidenten Vicente Fox.

Subcomandante Marcos, som uppträder i en svart skidmask, har jämförts med Fantomen. En sådan trivialisering av Zapatisternas kamp är dock ett synligt bevis på liberalernas intellektuella kollaps och brist på argument sedan den nyliberala politiken testats i praktiken och framförallt skapat kaos och misär.

Det är alltså viktigt att vi inte fokuserar för mycket på subcomandante Marcos som person. För att vara politiskt medvetna och hålla oss a jour med vad som händer i Chiapas måste vi vara öppna och kritiska och hämta uppgifter från olika källor. Ändå tycks författaren Marcos som ingen annan formulera det som en allt starkare motståndsrörelse världen över känner.

Den oreglerade globala kapitalismen har gått för långt! Ya basta!