I fjol besökte Folke Rydén universitetet där jag pluggar. Han "bjöd" på en föreläsning dit alla var välkomna. Aulan var smockfull. Folke talade, visade reportagefilmer och skojade om sitt jobb. Alla i aulan verkade trivas, skrattade och tyckte att det både var lärorikt och underhållande. Många, liksom jag, var säkert där för att snappa åt sig ett och annat om hur det var att jobba som professionell journalist. Många, liksom jag, hade säkert små journalistdrömmar i bakfickan. Många, liksom jag, svalde säkert allt vad Folke Rydén sa med hull och hår.

Men ack så blåögd man kan vara. Eller rättare sagt: naiv, dum, blåst o.s.v. Ja, ni förstår säkert vad det är jag är ute och fiskar efter. Det är aldrig kul att bli lurad. Det vet alla som någon gång i ungdomens dagar lytt frökens pekpinne alltför grundligt men som sedan i vuxen ålder kommit till insikten att det fröken sa egentligen bara var en massa skitsnack.

Folke Rydén var tills i fjol en av mina skolfröknar. För mig har han alltid varit en skicklig journalist – en sann grävande murvel. Men det var då det. Numera är han inte mycket värd i mina ögon. Hur kommer det sig, då? Jo, det är enkelt att svara på. Han är en bluff, en mediehora liksom många andra i detta mediekåta samhälle.

Nåväl, jag ska också ta och förklara mer ingående varför jag är så arg/besviken på denne skorrande och flintskallige man. I Välkommen till Dramafabriken, boken som Dan Josefsson är redaktör för, finns ett kapitel med där Josefsson har avslöjat bluffen om Rydéns dokumentär, Björn Borg – The Saga, som visades på TV2 den 12 januari 1998.

Var det en bluff? kanske några frågar sig. Javisst! Men vi, folket, har aldrig fått, varken läsa eller höra, någon offentlig dementi. Men jag ska säga er det: Det var ren och skär lögn alltihop, en lögn som ledningen i SVT försökte sopa under mattan. Någon mer än jag som köpte grisen i säcken? Någon mer än jag som känner sig dum? Någon mer än jag som trodde att man i alla fall kunde lita på SVT – vår egen public service-kanal?

Hur hela historien gick till vill/orkar jag inte återberätta i detalj. Det är jag alltför upprörd för, och så ska man helst läsa den på egen hand, då man kan känna hur ilskan rentav sjuder i kroppen. Men det som irriterar mig mest är att Rydén efter en sådant här praktfiasko fortfarande får kalla sig för journalist och att han därtill åker land och rike runt och föreläser om sitt "nobla" yrke utan att nämna ett endaste ord om sitt felsteg i karriären. Vore inte vi värda det, vi som så blåögt tror/trodde på honom? Uppenbarligen inte. I sann rättfärdig anda ska Rydén givetvis få syndarnas förlåtelse. Men då ska han banne mig erkänna sina misstag. Hur universiteten kunde boka Rydén som föreläsare är för mig därför helt obegripligt.

Det fina i kråksången är att det inte tar slut här. Välkommen till dramafarbiken är fylld av avslöjanden. Stora som små. Både mindre och mer sensationella. Den genomgående röda tråden är dock granskningen av medierna, vilka även kallas för "den tredje statsmakten". Det är en term som uppkom på slutet av 60-talet då Lars Furhoff, dåvarande rektor för Journalisthögskolan i Stockholm, i Olof Palmes tjänst gav journalistkåren en s.k. ansiktslyftning: medierna fick ett nytt och viktigt uppdrag, nämligen att börja bevaka de två stadsmakterna – riksdagen och regeringen. Därmed kunde de också börja titulera sig som den tredje statsmakten. Kruxet och det paradoxala i det här blev dock: Vem/vilka bevakar medierna? Just denna fråga tar Välkommen till dramafabriken upp gång på gång, artikel efter artikel. Och det utan pardon, skulle jag vilja säga.

Sällan har någon bok gått hårdare fram mot medierna i Sverige än denna. Sällan har jag i skrift fått uppleva så många människor som slängt luren i örat på den som talar i andra änden av linjen – i det här fallet alltså personen som ställer frågorna och försöker få till en intervju, ett erkännande, en dom. Hårt mot hårt är bokens motto. Rätt och slätt.

De gör ett bra jobb, journalisterna (bl.a. Dan Josefsson, Maria-Pia Boëthius och Fredrik Quistbergh) som enligt mig idag är den svenska journalistkårens bästa och mest trovärdiga murvlar, även om man ibland skulle kunna ifrågasätta intervjutekniken. Det händer att man kan känna vibbarna av P3:s program PippiRull med Bobbo Krull i spetsen. På gott och ont. Faktum är ju att journalisten, hur det än kommer sig, har och kommer alltid att ha sista ordet, hur många telefonlurar de än får i örat.

Sedan har Josefsson & Co en särskild förkärlek för att hacka på Bonniers – inte mig emot i och för sig, det finns goda skäl till det (!) – men det blir kanske lite tjatigt och så finns det en risk i att folk kan uppfatta det som "vi mot dom", d.v.s. borgarna mot proletärerna – eller vice versa. Vilket jag ändå inte tycker att det är, utan det angår oss alla. Rik som fattig. Fast å andra sidan: Det är inte direkt proletärerna som äger Sveriges dagspress. Det gör borgarna. Tomas Lappalainen hävdar i alla fall att "Sedan lång tid förespråkar cirka 80 procent av dagspressen borgerliga ideologier." Skumt och lite obehagligt, med tanke på att vi har en socialdemokratisk regering.

Men vad händer nu? Ska vi instifta en fjärde statsmakt som bevakar den tredje statsmakten och vilka ska då bevaka den fjärde statsmakten? Var Pravda (Sanningen) i det forna Sovjetunionen den enda blaskan man kunde lita på? Eller ska vi lära oss att syna medierna bättre, ha kritisk mediegranskning som ett obligatoriskt ämne på skolschemat?

Ett tänkvärt citat, sagt av den tjeckiske författaren Zdener Urbanak på 70-talet, som återfinns i boken, kan kanske hjälpa oss att finna ett svar:

[...] i det här totalitära samhället har vi skaffat oss en förmåga att läsa mellan raderna. I väst saknar ni den kapaciteten, därför att ni tror att ni inte behöver den. Men det gör ni, därför att illusionen är mer effektiv än censur.

Kom ihåg det: "illusionen är mer effektiv än censur". Lita inte på nån. (Inte ens på mig, på detta du läser här och nu…) Var kritisk. Openminded. Sträva efter den absoluta sanningen. Syna allt. Varje ord, rad, stycke och sida.

Till Folke Rydén vill jag avslutningsvis bara säga: Jag väntar på dig i biktstolen, där jag lovar att förlåta dig.

Publish and be honest.