Liksom namnet antyder är det här en bok som beskriver ett motstånd. Det blir snart uppenbart att friktionen sitter i språket, i språket som verktyg.

Men det är en nyfiken hand som greppat detta bångstyriga redskap, en hand som prövar sig fram, som vill bryta ned och sätta ihop, som vill komma till absolut insikt eller töja på till synes statiska gränser. Det känns efterlängtat och fräscht.

Själva kampen har dock inte smittat av sig på Anna Hallbergs dikt, för de kommer med befriande lätthet, liksom självklara små uppenbarelser när man vänder sida. Och hon undviker många fällor, hoppar elegant fram i minfälten. Texten smeker sig fram med motiv som aldrig blir övertydliga, utan precis på gränsen till vad dikten orkar med.

Fantasifullt är det också, faktiskt en bedrift att lyckas hålla sig så varierad över de 74 dikter som häftet rymmer.

Man skulle kunna tänka sig att det lätt blir tråkigt, att infallsvinklarna sinar eller texten fastnar i kommenterande. Men det konsekventa genomförandet, kompositionen, typografins lätthet, gör det – lätt. Och det lovar förstås gott inför framtiden.

"riktlinjer, streckkoder" står att läsa på första sidan, och som sådana kanske de här dikterna ska ses, som en tidig positionsbestämmelse, diktens koder utlagda på streck.

Som om ni gillar hålla en liten poesibok i er hand samt låta språket återerövra något som kanske tappats bort – jag ber er, tveka ej.