Vad händer med ett barn som växer upp med känslomässigt dysfunktionella, föräldrar? Vad gör det med en människa att under hela sin uppväxt ständigt mötas av tystnad, ointresse, kyla? Att genomgående känna skam över sin existens? Detta stora svåra tar sig Åsa Grennvall i kast med i sin senaste serieroman, Deras ryggar luktade så gott. […][...]

Jakob fyller snart tio år. Det var vid den åldern hans bror dog, brodern som också hette Jakob. Han dog på sin födelsedag, nio månader innan Jakob föddes, och för hans mamma var det som om den döde sonen kom tillbaka: de var så lika och de fick samma namn. Jakob själv vet ibland inte […][...]

Nina von Rüdiger är illustratör, grafiker och serietecknare. Johanna Koljonen är programledare, kritiker och serienörd. Tillsammans utgör de duon Ms Mandu. De debuterade 2011 med Oblivion High 1, och väckte stor uppmärksamhet både i media och bland läsare i alla åldrar. I Oblivion High 2 tar intrigerna på skolan ny skruv, när coola Paula och […][...]

Det är inte så lätt att få grepp om Åsa Grennvall. När hon besöker Göteborgs universitets seminarieserie ”Det gäller livet! Samtalsserie om livsberättelser” kretsar samtalet ofta kring det självbiografiska i hennes serier. Det är för den skull inte helt enkelt att säga hur hon förhåller sig till det självbiografiska konceptet, det som blivit en så […][...]

När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip. Det är intressant hur en viss tecknarstil kan […][...]

På grund av tidsbrist läser jag Lotta Sjöbergs Det kan alltid bli värre i en sittning. Det rekommenderas. Till en början är känslan av att detta har gjorts förr, överhängande. Vår tids krav på att bli lycklig kritiseras med satir, politisk medvetenhet blandas med diverse ångesthantering, Sjöberg är radikal på precis det där sättet som […][...]

Jag har läst en hel del självbiografiska (eller förment självbiografiska) serier på senare tid och ja, det är en viss estetik förknippad med det. En viss, väldigt avskalad tecknarstil, enkla symboler, väldigt ofta väldigt mycket monotoni: sida efter sida med lika stora rutor, ruta efter ruta med två motställda figurer som bara pratar. Det är […][...]

Det händer då och då. Att jag får en litterär crush. En författare jag läser träder fram som någon jag plötsligt kommer att beundra, känna inspiration av, av en eller annan anledning. Med Henrik Bromander började det med den ingående skildringen av en kroppsbyggares uppgång och fall i Riv alla tempel, som dessutom skulle vara […][...]

Ellen Ekman tecknar numera sin serie Lilla Berlin för diverse både gratistidningar och etablerade tidningar, men jag har fått upp ögonen för den via facebook. So last year heter den första samlingen som nu kommit ut, men det är förstås enligt hipstertermer, där det bajsnödigt dagsfärska är det enda som är rätt nog. Lilla Berlins […][...]

En av de första skräckfilmer jag minns att jag såg, för … många år sedan i alla fall, var Stephen Kings och George Romeros Creepshow. Jag ville ha mer. Efter att jag sett en bunt filmer till som sällan lyckades hålla stämningen uppe i 96 minuter insåg jag hur smart Creepshow var: skit i att […][...]