Det är inte så lätt att få grepp om Åsa Grennvall. När hon besöker Göteborgs universitets seminarieserie ”Det gäller livet! Samtalsserie om livsberättelser” kretsar samtalet ofta kring det självbiografiska i hennes serier. Det är för den skull inte helt enkelt att säga hur hon förhåller sig till det självbiografiska konceptet, det som blivit en så stark genre i svenska tecknade serier.

Hon beskriver det som att det blivit ett enda ord, ”självbiografiskaserier”, en fålla som man fastnar i. Också när hon skriver en helt påhittad historia, som i Mie, uppfattas hennes tecknarstil som självbiografisk. Folk frågar envist: ”Den här Mie, har du någon kontakt med henne nu?”

Människor vill alltid veta ”Vem är du i den här historien?” Fast det de egentligen letar efter är sig själva hela tiden. På det sättet är man mindre utelämnad som författare än vad folk tror, tänker hon. De tror att de vet en massa saker om en när de kommer fram och vill prata, men egentligen vill de bara prata om sig själva.

Sitt tredje album, Sjunde våningen, som också var hennes examensarbete från Konstfack, beskriver hon som ett vittnesmål om kvinnomisshandel och en sann historia. I övrigt är hon lite vagare, talar om att hon berättar subjektivt, inte dokumentärt. ”Jag tror att jag berättar mindre än många människor som har Facebook”, konstaterar hon till exempel, men i kommande boken, Deras ryggar luktade så gott, säger hon att hon skapat huvudpersonen för att hon varit så ensam i den här historien. ”Nu är vi åtminstone två.”

Hur hon förhåller sig till sina tidigare böcker verkar annars variera. När hon presenterar dem för seminariet närmast avfärdar hon somliga. ”Den gillar jag inte heller så mycket”, säger hon om Cynisk romantiker, och om Ett familjealbum: ”Jag och min nya bok är så sura på den här boken. Tycker jag är för snäll mot alla i den. Tycker det är en jävla skitbok.” På samma sätt är Svinet ett svar på Sjunde våningen, en bok där hon säger att hon hade som mål att man inte skulle tycka om någon i den.

Särskilt publikfriande är hon inte, Grennvall. Snarare en lätt omedgörlig akademisk gäst. Hon vill inte hålla på och analysera så mycket, utan bara göra det, säger hon. På frågan om hon vill kalla sig feminist konstaterar hon bara att om man är kvinna och håller på med något så blir det på sätt och vis feministiskt. Samtidigt beskriver hon kvinnomisshandeln i Sjunde våningen som ”en slags struktur som finns i hela världen”.

Att hon inte väjer för det mörka och hopplösa i livet är uppenbart, men det finns också en slags svart humor i hur hon beskriver det hon gör som får i alla fall mig på betydligt bättre humör än hennes serier uppriktigt sagt ofta får. Som när hon lakoniskt konstaterar att ”Jag har testat att jobba i färg, men det var inget för mig alltså” eller försöker formulera varför människor som mår dåligt är intressantare att gestalta än andra: ”Glada människor är ju inte så roliga.”