Jag kommer inte ihåg när jag läste Glaskupan för första gången, men kommer fram till att det måste vara minst 25 år sedan. I och med Elin Cullheds Eufori och en plötslig besatthet av Sylvia Plath läste jag om den med ny behållning.  I Glaskupan rör vi oss i 1950-talets New York där Esther Greenwood […][...]

J vaknar i sin egen svett efter en mardröm. En stund efter uppvaknandet känner hon en konstig doft. Sen hör hon steg. Är det möjligtvis grannen hon hör i det lyhörda radhuset? Hennes man är bortrest men hennes dotter Emma sover bredvid henne och svärmor Monica är på besök och sover i gästrummet. Det måste […][...]

Jag är uppslukad på ett sätt som jag minns från tonåren. Fast nu misstar jag mig. Jag var ju lika uppslukad för några år sedan när jag avslutat Elena Ferrantes kvartett. Järnspikar, vad den känslan är härlig! Den här gången beror det på att jag läst ut del två i Philip Pullmans senaste trilogi med […][...]

Berättarjaget i Andy Weirs Uppdrag Hail Mary vaknar i ett fönsterlöst rum, av att en dator vill att han ska lösa mattetal. I rummet ligger två döda, uttorkade kroppar. Han vet inte var han är, vilka de döda kropparna är, och även om han klarar av mattetalen lyckas han inte svara på frågan ”vad heter […][...]

Vuxenromaner har sällan ett utropstecken i titeln, men Brinn! är på flera sett essensen av Sisela Lindbloms nya roman. Det uppmanande, tvingande, utpekande – det är precis vad Brinn! handlar om. Här tar Lindblom med oss till 1600-talets Stockholm. Det är häxprocessernas tid. I Katarina församling på Södermalmen har några fattiga tonårsflickor plötsligt tillskansat sig […][...]

Det är väl en parafras, är det inte? Den tilltufsade detektiven med sin konkursfärdiga lilla byrå, namnet på det frostade glaset i dörren, de ekande stegen i gränderna, trenchcoaten, de eviga cigaretterna, de fatala damerna och de svekfulla kunderna? Okej, jag kan inte svära på att Cormoran Strike faktiskt klär sig i trenchcoat, men det […][...]

Efter att ha plöjt igenom Kerstin Ekmans kriminalroman Händelser vid vatten är det lite svårt att veta var jag ska börja, för det är så mycket jag tycker om med den här boken. Det blir svårt att välja ut några enstaka saker att lyfta fram. Egentligen är jag lite rädd för tjocka böcker för jag […][...]

Elizabeth Taylor-look-aliken Agnes Bain är den snyggaste och mest glamorösa mamman i Glasgow, åtminstone enligt sonen Shuggie, även om pälsen och klackskorna är införskaffade på postorder på kredit. Hårsvallet är hårdsprejat och läppstiftet på plats också till vardags. Som pricken över i har hon låtit dra ut alla sina tänder och fått ett bländande (om […][...]

Jag har aldrig varit någon storkonsument av skräckfilm, och i synnerhet kanske inte sådana som innehåller många ”jump scares”. Jag tycker att det är obehagligt med den där adrenalinduschen jag får när mördaren hoppar fram, och hur beredd jag än är så hoppar jag högt. Varje gång. Liksom – jag är en sån som hoppar […][...]

Jas ber gud ta hennes storebror Matthies i stället för hennes kanin. Matthies sa att hon inte fick följa med och åka skridskor, men hennes kanin är helt oskyldig. Så går Matthies under isen och kommer aldrig mer igen. Marieke Lucas Rijneveld växte upp med föräldrar som var lantbrukare och medlemmar i den strikt kalvinistiska […][...]