Det verkar mer vara regel än undantag att prestigefyllda internatskolor då och då skakas av fruktansvärda skandaler. Jag tänker till exempel på när elever på Lundsbergs gymnasieskola under en så kallad ”nollning” 2013 skadade en yngre elev genom att bränna hen med ett strykjärn. Eller när elever på Sigtuna humanistiska läroverk misshandlade en yngre elev […][...]

En angenäm fläkt av gammaldags pusseldeckare vidhänger Kristina Agnérs fina debutdeckare Var inte rädd för mörkret, som handlar om tre generationer kvinnor och ett mystiskt försvinnande. Det är redan augusti och i Tosseboda, en på ytan idyllisk liten ort i mörkaste Småland, råder värmebölja (“sommarens sista dödsryck”). Hit anländer Alva Fagerström efter att ha fått […][...]

Att Siri Pettersen väljer att bygga vidare på sitt universum från Korpringarna – ja, ”värld” är faktiskt för lite sagt, eftersom den trilogin utspelade sig i tre olika, sammanlänkade världar – är inte konstigt. Det här är ett fantasybygge helt i klass med de riktigt stora, väl värt att vrida och vända på igen. Järnulven […][...]

Klara är i trettio-plus åldern och jobbar som assistent på ett produktionsbolag. Hon är hemligt besatt av sin chef Patrik Lundgren. Han är tio år äldre, gift och småbarnsförälder. Klara ägnar nästan all sin vakna tid åt att fantisera om honom. Orimligt mycket tycker till och med hon själv. Hon drömmer om att förföra honom […][...]

Tsukiko hamnar av en händelse bredvid sin gamle lärare i japanska på en restaurang. Efter att ha lagt märke till att de båda beställt samma maträtter börjar de prata med varandra. Det blir början på en sällsam, finstämd relation som kretsar kring möten över glas med sake och mat, nästan alltid slumpartat. De talar om […][...]

Lydia is dead. But they don’t know this yet. 1977, May 3, six thirty in the morning, no one knows anything but this innocuous fact: Lydia is late for breakfast. As always, next to her cereal bowl, her mother has placed a sharpened pencil and Lydia’s physics homework, six problems flagged with small ticks. Nej, […][...]

Thomas lever ett rätt trist singelliv i Paris. Han är alltid den som är ensam och detta till och med när han lämnar sitt jobb på konserthuset. Han är nämligen pianisten. Alla andra bär sina instrument med sig när de går i från jobbet men inte Thomas. Hans piano står kvar och han lämnar tomhänt. […][...]

Vid Nilens källa i bergen i Rwanda finns en staty av Jungfru Maria och en bit därifrån en katolsk internatskola för döttrarna till landets ministrar, höga militärer och förmögna affärsmän. På Notre-Dame-du-Nil talas endast franska och flickorna förbereds för en framtid som hustrur åt sin generations rikaste och mäktigaste män. De får en gedigen utbildning […][...]

Året är 1954 och elvaårige Michael går ombord på oceanångaren Oronsay, för en resa som ska ta honom från Colombo (dåvarande Ceylon; idag Sri Lanka) till Tilbury. I England ska mamma möta honom och han oroar sig för om hon ska känna igen honom efter de fyra – fem år som de bott separerade. Tre […][...]

Läser man tidningarnas recensioner av Henrik Bromanders senaste roman, Skymningstid, kan man lätt dra två slutsatser: För det första att den kanske inte är hans allra bästa. För det andra att det är en väldigt högt satt ribba. På den andra punkten är bara att hålla med. Bromanders är ett konstant intressant författarskap. Han kommer […][...]