Denna vecka skriver Björn om Lázsló Krasznahorkais Motståndets melankoli – En helt jävla briljant roman om våld och självrättfärdigande som är lika aktuell 25 år efter murens fall som när den skrevs 1989, menar Björn.

Ella har läst Svante Axelssons Vår tid är nu. Tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen, en konkret, inspirerande och just hoppfull bok om hur samhället faktiskt går att förändra i mer hållbar riktning.

Lina recenserar Kristofer Ahlströms andra bok Ett liv för lite och blev så förtjust i boken att hon även har intervjuat honom. Både intervjun och recensionen publicerades igår och kan läsas här på dagensbok.com om du missade dem.

Och Kari läser Storebror ser dig. Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden och statlig massövervakning. Ämnet är mer aktuellt än någonsin. Inte bara digital övervakning, utan nätneutralitetens vara eller icke-vara. Nu har några mediebolag stämt internetleverantören Bredbandsbolaget för att få till stånd en blockering av streamingsajter. Är det den utvecklingen vi vill ha? Undrar Kari.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Det oförlåtliga sveket mot medborgarna
• ”Jag redigerar intill vansinnets rand” – Intervju med Kristofer Ahlström
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Mellan fantasi och verklighet. Eller i allt på samma gång.

foto: Emily Dahl

Hej Kristofer! Jag fascineras så över hur noggrant, inspirerande, ja fantastiskt bra ditt språk är. Blir nyfiken på hur din skrivprocess ser ut, kan du berätta lite mer om det? Hur lång tid tar det för dig att skriva en roman? Hur jobbar du?

Min skrivprocess är ungefär så oromantisk den kan bli. När jag skriver så skriver jag nio timmar om dagen, ibland tar jag paus för lunch och ibland inte. Jag sitter i ett kalt, tyst, mörkt och dragigt kontor omgiven av fyra blanka väggar. Denna brist på intryck gör att jag måste ljuga mig ur den extremt torftiga situationen och förlita mig helt på fantasin. Överlag tycker jag att livet är rätt tråkigt så jag brukar hela tiden formulera verkligheten vackrare än den kanske förtjänar, för att den ens ska bli uthärdlig. Ibland överlever någon av dessa formuleringar så länge att jag hinner få ner den på papper. Till slut, efter ungefär två år, blir meningarna så många att de bildat en bok.

Men omarbetar du mycket för att få till det så bra som det blir?

Ja, intill vansinnets rand. Jag slänger, skriver om och ändrar, in i det sista. Min redaktör utsätts sadistiskt för min masochism, de sista meningarna i Ett liv för lite sms:ade jag in från semestern i somras, samma dag som boken skulle gå till tryck. Det gillade hon inte.

Ett liv för lite handlar om ett syskonpar, eller egentligen en hel familj, och sträcker sig över flera årtionden. Det vimlar av tidstypiska detaljer. Hur gjorde du research för att hitta rätt i de olika tiderna?

Jag har tittat på tusentals bilder, ritningar, klipp från gamla Stockholm. Länsat Stockholms Stadsmuseum på böcker och beskrivningar av hur staden såg ut då. Hängt på sajten Stockholmskällan alldeles för mycket. Och sen har jag skrivit ner allt jag lärt mig, och sedan försökt glömma ungefär 95 procent av det. Inget är så livshotande för fantasin som research, plus att redovisningsplikt är raka motsatsen till gestaltning. Även Davids sjukdomsskildring bygger på timmar av samtal med patienter som delar hans diagnos, överläkare, nedskrivna och filmade redogörelser för psykoser – det mesta av det är bara ett slags grundkunskap, sedan tvingas man ändå ljuga fram ett scenario där den där kunskapen är en vägledare med rätt kasst lokalsinne.

Både Bara någon att straffa och Ett liv för lite kretsar kring släktens och familjens påverkan, och psykisk sjukdom. Hur kommer det sig att du skriver om just detta?

För att jag när en osläcklig törst att ta reda på varför människor blir som de blir: familjedynamik är själva grunden för hur uppfuckade vi alla blir, och då är psykisk sjukdom det yttersta gränsvärdet där fantasin besegrar verkligheten, vilket är ett genomgående tema i mitt liv och skrivande: att våga vägra verkligheten.

Det låter lite som en beskrivning av David. Har han likheter med dig?

Väldigt många. Jag har alltid befunnit mig i en pågående otrohet med fantasin: människor tror att jag befinner mig hos dem och lyssnar på vad de säger, när jag i själva verket är hundratals mil därifrån.

Din första bok blev nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Hur kändes det? Kände du förväntningar på dig när du skrev efter det?

Nä, inte särskilt. Jag hade större förväntningar på mig själv inför första romanen, att jag ville visa för andra att jag kunde skriva skönlitterärt. Den stora pressen vad gällde den här boken var huruvida
jag hade kastat bort två år av mitt liv på något som ingen skulle bry sig om, och det tror jag är en rädsla ingen författare blir av med. Däremot var det rätt jobbigt att så många tjatade, i vissa fall krävde, att Ett liv för lite skulle Augustprisnomineras. Det skapade ett hopp i mig som jag inte hade innan, och hopp är rätt jobbigt att leva med. Det gör sig liksom påmint hela tiden och kan leda till höjt blodtryck.

foto: Emily Dahl

Vad skriver du på nu?

Arbetstiteln är snodd från en replik min flickvän sa till mig härom kvällen: ”Du är så vacker när jag gör dig illa”. Det är en kärlekshistoria mellan två psykopater som hela tiden försöker kontrollera varandra. Boken alltså, inte min relation.

Vad läser du? Har du några litterära förebilder/favoritböcker?

Jag läser mest serietidningar. De bästa serierna jag följer just nu är Bodies av Si Spencer, Southern bastards av Jason Aaron, och så Grant Morrisons överambitiösa sätt att knyta ihop hela Detective Comics parallella universum i Multiversity.

Du har tidigare recenserat för oss här på dagensbok. Har recensionsskrivandet gett något till ditt skönlitterära skrivande?

Inte själva skrivandet, men det tvingade läsandet. Att utvidga sitt läsande är att utvidga sitt skrivande. Annars hade jag bara läst serietidningar och flygplatslitteratur, och förmodligen skrivit därefter.

Den 4 december kommer Kristofer Ahlström till Mariaplans bokhandel i Göteborg och pratar om Ett liv för lite.

Similar Posts:

• Mellan fantasi och verklighet. Eller i allt på samma gång.
• Vecka 47 på dagensbok.com – klimatkris och melankoli
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Hemskt och hemskt fint om Gotland

Vid köksbordet började berättelsen sina.
Men räknar man dagar och månader från den kvällen är det inte svårt att förstå vad som sedan hände där uppe på berget.
Jag kan se för mig hur han tog av henne skorna, lite fumligt, kanske darrade de i hans händer. Hur han försiktigt kysste hennes nylontår och nylonsulor, att hon fnittrade till och nästan, som av en reflex, sparkade honom i ansiktet. Han kramade om hennes vader och lår och sedan skinkor, hon tryckte sig mot honom, klöste med kroppen mot hans. Tills han lyckades få ner byxorna runt fotknölarna, stelbent och stolpig, och hon fick upp klänningen över höfterna. Graniten som skavde i svanken. Hennes händer mot hans skjortbröst. Hon kysste honom på pulsen: på halsen, i ljumsken, på handlederna. I gungande takt. Tills han helt spändes upp, svullnade av, gick ner.

Ett liv för lite börjar i det som är en stark tråd boken igenom: berättelserna. Barnen sitter på golvet och lyssnar på föräldrarnas berättelser om hur hur det ena och det andra gick till. Det är berättelser som barnen hört många gånger, kanske förändras de lite efterhand, men aldrig att de skulle tröttna. Ellen och Arvid möts i en cykelolycka. Senare föder Ellen trillingar, varav ett av barnen dör.

Det var ingens fel och kanske var det därför som tomheten alltid skulle finnas kvar hos dem, en hålighet innanför hennes bäcken som tunnlade sig hela vägen till hjärtat.

Det är egentligen upptakten, men var börjar och slutar en berättelse? Och vilka berättelser är de sanna berättelserna, de som räknas framför andra?

Vad betyder egentligen döden? För ett tag sen postade en kompis en artikel på facebook om hur galet folk betedde sig förr i tiden. Klädde upp döda släktingar i fina kläder och lät dem vara med på fotografierna. ”Det var inte galet på den tiden”, skrev hon. Förr kunde folk inte ta fotografier som idag, i sekund och minut, och de hade dessutom ett annat, mindre dramatiskt förhållande till döden och döda kroppar. De döda fick alltså vara med. För att kunna bli ihågkomna. Eller kanske så att de aldrig skulle lämna.

David och Caroline är syskonen som överlever. Det Rönnbergska blodet rinner genom släkten, och med den en förbannelse som kan drabba den som inte är försiktig nog. Det är galenskapen. Som suger tag i människor utan att fråga först. Ger sig på de svagaste, delar upp samhället. Där Caroline kommer att lämna familjen och söka sin väg bort, uppåt, klättra snabbt – blir David kvar i sin egen värld, där berättelserna är viktigare än nio-till-fem-jobbet.

Priset man betalar för drömmar är mellanskillnaden mellan påhitt och verklighet, och det priset är högt, kanske det högsta som finns. Och för varje gång man tvingas vakna igen blir verkligheten lite sämre, lite mindre värd. Glappet större och priset högre.

Kristofer Ahlströms andra bok är en berättelse om klass. Om mänsklighet och hur vad vi föds i för alltid kommer att påverka oss. Även när Caroline tar sig in i den så högt eftertraktade övre medelklassen, är det med sårskorporna av sitt förra liv alltid kvar, enkla att pilla av och få att blöda ner vilket vackert bordsskick som helst. Om verklighet och fantasi. Om psykisk ohälsa, vad det egentligen innebär. Även när David får mediciner för att anpassas till den här verkligheten, den vi alla anser oss känna till (eller?), den där inga konstigheter försiggår (vad som nu är normalt?), försvinner aldrig hans längtan efter flykten. Den med andan i halsen, in i de mörka skogarna med rötterna vandrande över mossan, den genom ordnad trafik av metallkarosser; så får de väl flytta sig då!, den där du möjligen förlorar dig. Men du gör det i ett vackert syfte. Eller du gör det för att alternativet inte är något värt.

Att skriva en familjesaga innebär också att förflytta sig genom årtiondena, där varje epok bör komma till liv.

Löftet om masshysteri: i rutan talade en man, det stod att han var ordförande för regeringens millenniedelegation. Ett snår av luddiga mikrofoner under hans haka.
- Först efteråt vet vi, sa mannen och harklade sig.
- Det är en så oerhört komplex miljö, sa han.
- Allt är så oerhört beroende, sa han.
(…)
Problem med vattenförsörjningen kunde slå hårt, särskilt i städerna, vatten måste tillfälligt köras ut i tankbilar, man fick inte tappa upp för mycket på förhand, om hela Stockholms befolkning gjorde det skulle trycket sjunka och det fanns risk att få in avloppsvatten i kranarna.
(…)
David försökte blunda bort det, men på insidan av hans ögonlock rasade hissar, tusentals mikroprocesser nollställdes och flygplan störtade, tåg blev stående på spåren och telefoner sände tystnad, bankomaters skärmar stirrade döda.

Ahlström väcker minnen jag inte trodde att jag hade; här av millenieskräcken. Vad skulle hända när tiden slog över till 00, skulle allt krascha då? Han målar också upp minnen jag inte har; som Palmemordets lamslagning av Sverige, och skräcken för kommunister på arbetsplatserna.

Den känns lite för lång, boken. Men det är också det enda jag har att säga som är negativt. Sällan har jag läst något som får mig att vika för så många sidor av älsklingscitat! Mitt liv finns också med i den här boken, jag lär nytt och tänker nytt, imponeras och inspireras. Meningarna rör sig melodiskt i hjärnan. Första citatet i den här recensionen är en sexscen, läs den igen. Hur skickligt är det inte att skildra så komprimerat, ett helt samlag, ge läsaren utmärkt sinnesnärvaro i fysik och känsla, i ett så kort stycke? Det är stilistisk perfektion, det är vad det är. Varsamt flyter jag mellan bokens verklighet och fantasi, utan att någonsin tappa greppet.

Eller vilket som nu är meningen…

Similar Posts:

• ”Jag redigerar intill vansinnets rand” – Intervju med Kristofer Ahlström
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Vecka 47 på dagensbok.com – klimatkris och melankoli
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

Bokens jag-berättare (vars namn förblir okänt, även om det i dialog antyds att det är relativt spektakulärt ”Jag trodde inte folk hette så på riktigt!”) återvänder till Gotland för att begrava sin mamma. I och med återkomsten till barndomens platser återvänder även minnena. Av Johan Linder som slog ihjäl en kanin framför ögonen på berättaren och hans kompisar. Av den överviktiga, asociala mammans alla historier. Av en ensam mamma och en ensam pojkes speciella relation.

Tillsammans med kompisen Jonas – en sådan barndomskompis som man egentligen inte väljer själv utan som bara blir en del av livet för att man bor nära och för att det inte finns någon annan, en sådan kompis som klistras fast vid en med alla de gemensamma minnena som klister – röjer jaget ur familjegården på Fårö.

I granngården bor Maria tillsammans med sina föräldrar, eller bor och bor, de hyr, för de är fastlänningar. Fastlänningar, de förstår inte, de tror att de har kommit till paradiset, men Gotland och Fårö är inget himmelrike, det vet de som bor där. Skildringen av en ö som nästan dör på vintern, men som på sommaren blir en turistmetropol är gripande på ett sätt som jag inte upplevt tidigare Gotlandsskildringar vara (nu är mina litterära erfarenheter av Gotland inte så gigantiska, men den ligger åtminstone i en annan klass än Anna Janssons deckare). Landsbygdens excentriska människor, kampen mellan dem som vill förnya och dem som inte vill bli exploaterade beskrivs och problematiseras insiktsfullt. Berättarjaget uttrycker en önskan om att föra minnet av platsen och alla människor där vidare, och kanske är det just detta Ahlström gjort i och med sin roman.

Maria. Maria är inte som andra fastlänningar. Hon är mer rakt på, mer brutal, mindre sololja och mer antidepressiva tabletter. Till en början påminner relationen mellan Maria och jaget om den mellan den lilla flickan och den gamla portvaktsfrun i Muriel Barberys Igelkottens elegans, för jag uppfattar först Maria som ett barn. Sen visar det sig att hon är äldre, ung men inget barn, och likheten är inte längre så uppenbar. Istället blir relationen något av ett destruktivt triangeldrama, som inte handlar om kärlek, och kanske inte om sex heller, knappt vänskap, utan snarare om uppmärksamhet.

Uppmärksamhet är ett viktigt tema i hela romanen: det förflutna kräver uppmärksamhet, nuet behöver lika mycket, de tre unga människorna i det gamla huset slåss om varandra, Fåröborna mot turisterna, den gamla bonden, kallad Sheriffen, kämpar för att bli sedd, samtidigt som sjukdomen i hans kropp blir mer och mer påträngande. Men det handlar också om något större, något utanför den egna egoismen. En sorts horisontsammansmältning eller horisontförflyttning. Ett återkommande tema är frågan om hur långt bort horisonten ligger. Frågan besvaras redan i inledningen, fem kilometer bort. Men på havet, där inget skymmer sikten, är inte världen större än så då? Hur ska allting få plats i den lilla världen, och hur ska allting synas i den stora?

När jag tänker att men han är ju för helvete pyroman! Och inser att jag inte märkt hur jaget steg för steg tagit sig allt närmare det vi kallar psykisk sjukdom, då tänker jag att det är bra. Att den subtila gränsen mellan galenskap och förnuft får vara just så tunn och otydlig som den är. Att geniet och dåren får finnas i samma person. Det är fascinerande, det berör, det nyanseras, knyter samman nuet och dåtiden, förvirrar, skrämmer och glädjer.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Tabula Rasa Hotels
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Allt det skitiga finns där, men det vackra finns det med
• Tro, hopp och ond bråd död

På onsdag dubbelrecenserar Oscar och jag en av vårens nya debutanter, Jonas Joelson som har skrivit en Stockholmsk samtidsroman i Tabula Rasa Hotels. Oscar har läst i traditionell mening och jag har lyssnat på ljudboken. Trots att det är samma bok har vi olika läsupplevelser och uppfattningar om den. Där Oscar tycker sig ha läst boken tidigare och redan på förhand vet exakt vad han ska få, fascineras jag av ett avancerat romanbygge, detaljrika iakttagelser och svidande samhällskritik. En sak är vi dock överens om, att det är en roman med driv!

Dessutom har vår alldeles egna debutant Lina Arvidssons bok Det borde finnas regler äntligen kommit från tryckeriet. Den har inte recensionsdag förrän om sådär två veckor, men redan imorgon ska jag få trippa iväg till förlaget Gilla böcker och hämta mitt alldeles egna exemplar. Ni har väl inte missat att det redan nu går att boka den hos bokhandlarna?

Övriga nominerade till debutantpriset som delas ut på torsdag kan du läsa om här, och hitta en intressant nykläckt författare!

Foto: Lovisa Appelqvist

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com.

Similar Posts:

• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Intervju med Lina i Sydsvenskan
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Tabula Rasa Hotels

Tomas Bannerhed för Korparna. Juryns motivering: ”För en roman som med tyngd och trovärdighet rör sig över gränsen mellan yttre och inre landskap och med sagoton och saklighet öppnar sig mot en nära historia där utvecklingens offer ännu är oräknade.”
Foto: Sara Mac Key.

Carolina Fredriksson för Flod. Juryns motivering: ”För en roman som i ett mjukt och följsamt episkt flöde och med mättad symbolik gestaltar barndomens villkor i en giftig och laglös framtidsvärld som ur berättelsen vänder sig till oss som kusligt samtida.”
Foto: Emelie Asplund.

Kristofer Ahlström för Bara någon att straffa Juryns motivering: ”För en roman som med säker gestaltning och uppdriven känsla för ett ölandskaps rastlösa föränderlighet skildrar ett sorgearbete som inrymmer och försonar barnslig kärlek och den skam som väcker ångest.”
Foto: Emily Dahl.

Naima Chahboun för Okunskapens arkeologi Vi har inte recenserat den än på dagensbok, men Norstedts skriver så här om diktboken: ”Genom historiska nedslag och vilja till att kommunicera har Naima Chaboun skapat en alldeles egen musikalisk form av politisk dikt. Okunskapens arkeologi har som utgångspunkt det kända rättsfallet Julius och Ethel Rosenberg och utvecklandet av atombomben. Men boken skulle också kunna sägas protokollföra den västerländska berättelsen om att vara människa.”
Foto: Sara Moritz.

Andrés Stoopendaal för Maskerad ”Om inte Andrés Stoopendaal finns med bland de nominerade nästa år är jag inte bara beredd att äta upp hans utmärkta roman utan därtill hela mitt bibliotek”, skrev Expressen. Dagensbok var inte lika begeistrade, intressant nog. Foto: Christer Ehrling.






Vem som vinner får vi veta torsdagen den 23 februari… Vilken bok hejar du på?

Similar Posts:

• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• Borås tidnings debutantpris 2012 går till…
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• 10 i topp januari 2012