Inom litteraturvetenskapen finns en tendens till att betrakta texten som ett objekt där allt som ligger utanför och bortom dess ramar anses som irrelevant. Sådana texttrogna analysmetoder har säkert sina förtjänster, men jag har alltid haft svårt för att betrakta dem som särskilt givande. Eller, rättare sagt, de är inte (i min mening) så intressanta. […][...]

På omslaget till Tom Malmquists diktsamling Fadersmjölken syns fyra vita fläckar mot en röd bakgrund. Som om någon spillt sås på en bordsduk eller som spermaklumpar flytande i blod. Det kan också ge känslan av att någonting läcker, som mjölk ur ett otätt bröst eller säd under ett oskyddat samlag. I vilket fall som helst […][...]

I en av Katarina Frostensons mest kända dikter uppstår en märklig effekt: en slags kontrastverkan mellan titel och innehåll. Dikten "Könet öppnar sitt öga" är en barnramsa med omväxlande nonsens och riktiga ord. Som läsare föreställer man sig en liten pojke som just lärt sig prata: "Kung tung / hud / lumlum". Pojken verkar leka […][...]

Jag gillar inte Frostenson, det är lika bra att konstatera med en gång men det betyder inte att jag inte kan tycka Frostenson är bra, men bra för vem eller till vad, det vet jag inte. Hon är kyla där jag vill ha värme. Hon är språk där jag vill ha bild, metafor! Hon är […][...]

Fyra dagar av trivsam trängsel i seminariesalar och montrar. Ständigt författare med mikrofoner som uttalar sig om allt mellan himmel och jord, mest böcker. Och det är inte bara för min fysiska ros skull jag ibland önskar att de ska vara lite tystare. Rum för poesi är en oas i mässdjungeln som bjuder på aktuella […][...]

Att läsa Katarina Frostenson har aldrig varit lätt, om man med "lätt" menar förståelse. Hon har själv uttryckt det som att texter inte alltid behöver vara begripliga, de kan drabba läsaren av olika skäl och på andra sätt än logiska tankegångar. Dofter, bilder och smak är viktigare än stringens. En sådan poesi har, som vi […][...]

Det är som det är med viss poesi, bara att kapitulera inför den direkta förståelsen och istället söka ett större sammanhang, en ambition, ett program eller ett utslag av förtvivlan. Jag måste erkänna att jag ganska ofta gjorde platt fall i min egen läsning av Det alkemiska hjärtat, för att nu inte tala om tolkningen. […][...]

Bonniers har alltsedan 1994 utgivit debuterande poeter i serien Ny lyrik, ett par tre titlar om året i pocketformat. Detta eftersom nästan all poesi är förlustaffärer för förlagen, debutanter i synnerhet. Många av namnen faller snart i glömska, om de överhuvudtaget läggs på minnet, andra får en ny chans som etablerade poeter med inbundna diktsamlingar, […][...]