Dansaren och demonerna är den tredje och sista delen i Mian Lodalens triologi om hbtq-personer i Stockholms historia. Det är en smärtsam och vacker trio som tar sin kulmen i denna avslutande del som handlar om Hans Wahlström. Hasse. Mian Lodalens egen morbror. Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de […][...]

På en fest i mitten av 1990-talet plockade en uttråkad Bea Uusma ut en bok ur en bokhylla och började läsa. Det var Med örnen mot polen. Andrées polarexpedition år 1897. Den inledande fascinationen blev till ett stort intresse och växte till passion, besatthet, drog och livsuppgift. Hon har läst alla dokument som finns, hon […][...]

I årtionden har jag läst Merete Mazzarella. Hennes böcker och krönikor känns som återkommande möten. Nästan som en god gammal vän som man samtalar med med jämna mellanrum. Hon skriver klokt, lätt, allvarligt, med igenkännande humor. Små detaljer som speglas i litteratur, forskning och filosofi. Vardagens vedermödor och dagspolitikens dilemman. Världens skönhet och hemskhet. Både […][...]

Vissa böcker stannar kvar i huvudet långt efter att sista sidan slagits igen. Jag ger mina tårar av Merja Mäki är just en sådan bok. Berättelsen om Larja tar oss till gränstrakternas Karelen. Ett område som slits mellan öst och väst. Mellan Sovjet och Finland. Året är 1942 och det rådet för tillfället fred, Finland […][...]

När jag var fem år gammal åkte jag till Åbo med min pappa och min farmor. Mina minnen från den resan är fragmentariska – den stora finlandsfärjan, de karelska pirogerna med äggsmör, Åbo slotts vita väggar – men syftet var att hälsa på Reijo och hans familj. Reijo var ett av de finska barnen som […][...]

Romanen Utbryterskan tar vid där Annika Åmans debutverk Lumpänglar (2022) slutar. Huvudkaraktären Alma Laakso upplevde tragedier och livsförändringar i slutet av den förra boken. Den lilla sonen drunknade i ån, hennes man, vävmästaren på fabriken, försvann till Sverige och Alma med dottern Saga får söka sig husrum i arbetarkasernen Sarinelund. Alma degraderas vad gäller arbete: […][...]

Sherri Chessen vet, redan första gången hon måste rusa upp i natten och kräkas. Hon är gravid. Hon känner igen tecknen – det här är hennes femte barn, och hon och hennes man Bob är till en början glada. Tills Sherri inser att hon tagit en medicin som Bob haft med sig från Storbritannien, men […][...]

I likhet med journalisten Bosse Lindquist – som står för den initierade inledningen till De hemliga breven: den politiska familjen och vardagens samtal – svalde jag 1982 med hull och hår Jan Myrdals (1927-2020) förskräckliga uppväxt, såsom den skildras i första delen av hans självbiografiska trilogi. Strax innan Barndom släpptes i bokform, sändes den som […][...]

Ibland kan det bokstavligen dröja år innan man hörsammar boktips man fått, om man nu överhuvudtaget gör det. Härförleden påmindes jag om en rekommendation jag erhållit för mer än ett decennium sedan. Det var när jag ur en flyttkartong fiskade upp ett slitet och nött, utgallrat biblioteksband, som jag vid något tillfälle räddat undan förgängligheten. […][...]

”Det kan bli krig i Sverige.” Så sade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin, M, i ett tal på årets upplaga av konferensen Folk och Försvar. Uttalandet gjordes med ett sådant eftertryck att jag fick känslan att statsrådet inte tror att vi förstår. Det kändes märkligt. För oss som var barn i slutet av det kalla kriget var […][...]