När Joanna Rubin Dranger börjar arbetet med boken Ihågkom oss till liv vet hon inte om att det i hennes släkt har funnits en liten pojke som hette Faivel Szpindler. Han föddes 1936, son till Sonia och Max Szpindler. Faivel är kusin till författarens mamma, som föddes åtta år efter pojken. Mamman och pojken tillhör […][...]

”En sann kriminalhistoria” är underrubriken till Mian Lodalens roman Lesbiska ligan, och fast jag egentligen vet vari det så kallade brottet består, går det inte att helt skaka av sig förväntan. ”Kriminalhistoria”, då måste det väl ändå komma till något riktigt brottsligt, våldsamt, otäckt? Det otäcka ligger på ett annat plan. Istället är här vardag, […][...]

Den hemliga gåvan är den andra boken jag läser av författaren. Den första boken Den franska fotografen var så bra att jag var rädd att bli besviken på denna, men det behövde jag inte vara orolig för. Tycker att denna bok till och med var snäppet vassare. Det märks att Natasha Lester tar sitt research-arbete […][...]

Det är nog riktigt att påstå att jag vuxit upp nära Birger Furugård. Naturligtvis inte nära i någon själslig eller känslomässig mening, men i en fysisk. Distriktsveterinärens, nazistens, fanatikerns och den forne riksledarens sista viloplats ligger nämligen bara några hundra meter från mitt barndomshem. Knä om knä med sin minst lika antisemitiska broder Sigurd vilar […][...]

På senare år har man kunnat konstatera att de nazistiska kvinnorna spelade en mer aktiv roll i det tyska krigsmaskineriet än man tidigare anat. Även om regimen önskade se de tyska kvinnorna “kedjade” vid spisen, gjorde kriget det nödvändigt att också den kvinnliga arbetskraften nyttjades inom jordbruket, på fabriker och kontor, i koncentrationslägren etcetera. I […][...]

I den tredje delen av Hoppets tid har den nazityska ockupationen av Belgien blivit vardag. Det folkliga motståndet tilltar i styrka. Människor gömmer efterlysta och judar, de smugglar mat till svältande och hjälper störtade piloter att ta sig tillbaka över Engelska kanalen. Tysk repression intensifieras också. Motståndsrörelsens hjältar försvinner en efter en. Rykten berättar om […][...]

Konstnären Ilon Wiklands barndom var minst sagt splittrad. Hon föddes i staden Tartu i sydöstra Estland 1930 och tillbringade där sina första år hos sin snälla mormor. När Ilon fyllt tre flyttade hon till föräldrarna, som bodde på en “fin” adress i Tallinn. Dessvärre hade de inte mycket tid över för sin dotter, som istället […][...]

I den lilla fiktiva byn Chilbury i sydöstra England finns få män kvar våren 1940 då de kallats in för att försvara sitt land. Så få män att kyrkoherden helt sonika bestämmer sig för att lägga ned församlingens kyrkokör. En petitess skulle många säga men för några av kvinnorna i byn är kören så mycket […][...]

Jag har dille på att samla på mig dvd-boxar med gamla teve-serier (vad är det för fel på strömningstjänster, undrar mina barn oförstående) och i sommar råkar mitt tittande gå i andra världskrigets tecken. Ljusa sommarkvällar sitter jag skamlöst inne och ugglar. Plöjer säsong efter säsong och avsnitt efter avsnitt av Familjen Ashton (1970), Foyles […][...]

Margit Silbersteins biografiska berättelse Förintelsens barn handlar om hur det är och har varit att vara barn till överlevande efter Förintelsen. Att överleva något som nästan var en omöjlighet att överleva – att ofta vara den enda överlevande av en hel stor familj, släkt, civilisation – blev för många ett livslångt trauma och påverkar efterlevande […][...]