Soldaterna som körde motorcyklarna såg med spända men förväntansfulla ögon på de tomma gatorna. Deras långa, svarta rockar av läder fladdrade lätt i morgonbrisen och motorljudet.

Innan denna scen utspelade sig i Paris den 14 juni 1940 hade Frankrike varit i krig i åtta månader. För befolkningen i stort hade livet pågått nästan som förut. Inga städer bombades, inga militära slag utspelade sig inom det egna landets territorier.

Men nu kom förordningar och lagar. Man fick inte längre sjunga eller spela Marseljäsen. Man fick inte fira minnet av första världskrigets slut den 11 november (ett krig där 1,3 miljoner franska medborgare dog). Ingen fransk myndighet var längre fri att informera befolkningen utan hädanefter styrde Tysklands propagandamaskin.

I det här läget vaknade motståndspionjärerna i Frankrike. Många var unga. Några hade av sina föräldrar fått veta vad nazismens ideologi gick ut på. Någon hade hört anekdoten om ett café där kyparen började vissla på en engelsk melodi inför den tyske officersklädde gästen. Ett annat sätt att uttrycka en protest var att med röd penna skriva ”Leve General De Gaulle” på en blå och vit femfrancsedel.

Majoriteten av de franska medborgarna hade fullt upp med att klara vardagen i ransoneringstiderna. Det var svårt att få tag på bränsle och mat. Statistik visar att den genomsnittliga viktnedgången var åtta kilo per person under krigsåren. Samtidigt hoppades många att regeringens samarbete med den tyska ockupationsmakten var en taktisk manöver som skulle ge friheten tillbaka.

Fokus i boken De som vågade ligger på direkta vittnesmål från personer som var aktiva motståndare till den tyska ockupationsmakten under åren 1940 – 1944. Britt Ståhlberg Norée gör intervjuer och refererar till skildringar hon läst i franska biografier. I och med att författaren har språkfärdigheter i franska har hon en direkt kontakt med källorna. Det har betydelse för pålitligheten i det material som nu presenteras på svenska.

Det ockuperade Frankrike tog sig många uttryck. I de fina Pariskvarteren inredde nazisterna och Gestapo sina kontor. På landsbygden organiserade franska bybor hjälp till brittiska flygare som måste återvända till Storbritannien. Mitt ordförråd får ett tillskott: Rommelsparris. Ordet härrör från tyskarnas metod att sticka ned pålar på ängar för att försvåra de brittiska fallskärmsjägarnas landningar.

En av de intervjuade berättar om hur hon smugglade judiska barn över den schweiziska gränsen. Andra kämpade med konkreta uppgifter som att hitta plats för att gömma radioutrustning. Många vittnesmål spreds genom franska medborgares brev till BBC i London. Dessa lästes högt under radiosändningarna som nådde Frankrike och var stundom känslosamma. Lyssnarna hämtade ofta ny kraft ur de upplästa hälsningarna från andra sidan Engelska kanalen.

Vid avslöjanden och angiverier kom bestraffningen av nazisterna: arresteringar, tortyr och deporteringar. Familjer splittrades, anhöriga dog och de överlevande fick bära minnen av förlust. I boken träder personer fram som önskar tona ned sin smärta. I viljan att överleva och gå vidare med livet har de ibland känt skuld när de tänkt på hur andra faktiskt dött medan de själva överlevt.

Ståhlberg Norée gör en intressant jämförelse mellan två länders historiebild. Britterna har införlivat flygbombningarna (Blitzen) i sin identitet och historia. Det har man inte i Frankrike, trots att drygt 10 000 bomber föll på fransk mark mellan den 5 och 6 juni 1944. Det kan delvis förklaras av att bombningarna utfördes av de allierade – alltså vännerna, menar författaren. Troligen kändes det också motsägelsefullt för många franska medborgare att vara beroende av den tyskvänliga franska regeringen, som ordnade försvar för folket med skyddsrum och evakueringar.

Boken väcker engagemang och täpper till kunskapsluckor i andra världskrigets historia. I synnerhet belyser författaren de människor som bekämpade nazismen utan att tillhöra de militära styrkorna. Med läsningen av den här boken har jag ännu en gång påmints om vilka brutaliteter krig medför. Tankarna har rört så vardagliga ting som att det är bra att ha en cykel när det är brist på drivmedel. Jag har även begrundat hur svårt det måste vara att veta vad som är normalt när den tidigare världsordningen vridits om av en främmande ockupationsmakt.