På förlagets bokpresentation står det om bokstaven tillika titeln O att den har ”en både öppen och stängd form”. Det är en beskrivning som stämmer bra in på Judith Kiros debutbok.

O innehåller både minimalistiska dikter och kortare prosaavsnitt. På samma gång inbjudande (de olika sorters texterna följer en tydlig struktur och de erbjuder många olika ingångar) och stängd (ofta fåordigt, kanske kryptisk, säkerligen svårtolkat).

Öppen, bland annat genom att de luftiga diktstroferna med okomplicerat språk använder ordens ljud på ett sätt som kan uppfattas som lekfullt:

mitt i gapet

mitt i skriket

som det väsnas

som det vässas

Öppet, också för att prosaavsnitten, även om de präglas av ett poetiskt uttryck snarare än till exempel ett akademiskt eller journalistiskt, ändå erbjuder nycklar och förklaringar.

Det genomgående är Othello, representanten för den svarte mannen i den västerländska kanon (ni vet, den där litteraturen som är skriven och omskriven främst av vita män). En svart erfarenhet i en värld som präglas av en vit blick. En klassisk teaterroll som historiskt oftast gestaltats av vita skådespelare:

Plötsligt ser vi att svartheten är den skugga vitheten kastar: det är vithetens oro, dess neuroser, dess ilska som tar sig uttryck genom ett par alltför mörkmålade handflator.

Texten är indelad i fem avsnitt som vart och ett, utöver dikterna och prosatexterna som främst uppehåller sig vid Shakespeares Othello-karaktär, också innehåller en lektion vardera. Vi rör oss från ”Snölektioner” till ”Sånglektioner”, ”Simlektioner”, ”Scenlektioner” och ”Språklektioner”. Alla alltså med titlar som inleds med den böjliga, snirklande bokstaven ”S”, som till skillnad från ”O” rör sig från en punkt till en annan.

Dessa lektioner är fyllda av meningar som börjar med ordet ”om” (o:et igen). Det låter kanske som att det kan bli tradigt med en sådan uppställning, men det blir det aldrig, tack vare poetens känsla – inte bara för form utan även för innehåll:

Om att det kommer fler stämmor ur samma strupe. Om att göra rösten mer behaglig för att inte väcka oro eller missnöje. Om att kvittra som en trädkrona full av småfåglar. Om att kvittra som en brinnande hovdam. Om att stämbanden verkar ha genomgått en permanent förändring. OM SÅNG. Om att sluka ord som svärd. Om sorg. Om att dela en kontinent i flera delar. Om gränsdragningens problematik. Om blod i det flätade håret. Om tanken.